I början av sommaren så lovade jag systers sjuåring att vi skulle åka ut och tälta tillsammans. Något som han tyckte lät roligt. Vi hann dock inte med att göra detta under min semester och jag började bli lite orolig för att lova något och sedan inte hålla det…
… men så såg jag att vädret skulle bli ganska fint första helgen efter att jag började jobba igen så vi bokade in detta som vår tältnatt.
Så en fredag här för några veckor sedan så packade jag bilen, hämtade Lilleman och hans sovsäck och så åkte vi iväg.
Vi åkte till ett ställe där man kan köra in med bilen och där det finns utedass, det känns som två bra saker när man tältar tillsammans första gången.
Vi var inte ensamma på stället men lyckades hitta en bra plats ändå, både med gott om utrymme för tältet men också bra stenar att klättra på.
Lilleman är väldigt lätt att ha med, det funkar väldigt, väldigt bra. Det är bara en sak… han är väldigt noggrann och tar således väldigt gott om tid på sig att genomföra saker. Jag tänkte att jag ville att han verkligen skulle få vara med och göra allting som jag brukar göra och att han skulle få testa och så… vilket gick bra men det tog väldigt mycket längre tid än vanligt.
Så innan vi hade fått upp tältet, fixat våra sovplatser så det var redo för kvällen, spanat in omgivningen, fixat våra övriga saker och även kvällsbadat. Ja, då var det mörkt och vi hade inte ännu ätit.
Så vi fick ta fram alla lampor vi hade och så satt vi där och lagade mat i mörkret. Det var inte alls kallt utan väldigt skönt. Lite svårare att laga mat men helt klart lite mysigare.
Efter maten bad Lilleman om att få sova vilket jag inte sa emot utan snarare höll med om, så vi fixade oss för natten, kröp ner i våra sovsäckar och läste 2 kapitel i vår bok. När vi hade läst klart, vände han sig om och somna. På typ två minuter.
Mostern då? Jo, jag somnade också… efter någon timme eller så. Det var varken tältet, naturens eller Lillemans fel. Jag kan bara inte somna ibland.
Det blev en bra natt, inte allt för kall, men med en del uppvak för mig. Varken tältets, naturens eller Lillemans fel. Jag bara vaknar ganska ofta.
Nästa morgon vaknade vi upp till en helt fantastisk morgon.
Lilleman ville fortsätta vila lite i sovsäcken men jag behövde röra på mig. Så jag gick snabbt ner till vattnet och möttes av en spegelblank sjö.
Hade jag varit ensam och hade det inte varit för att vi var tvungna att åka tidigt hade jag suttit där länge, länge och bara njutit av det fina. Och så hade jag tagit ett morgondopp. Men nu fick jag njuta av den fina utsikten en kort stund, i alla fall.
Då sjuåringen skulle iväg på dagen var vi tvungna att åka redan vid nio. Det kändes faktiskt lite tråkigt, det var en väldigt fin morgon och det hade varit fint att stanna och bara vara utomhus och Lilleman verkade så nöjd med att bara strosa runt och vara där så det kändes lite jobbigt att behöva bryta upp så tidigt.
Jag bestämde mig i alla fall för (efter min erfarenhet från dagen innan) att själv plocka ihop alla saker under tiden Lilleman åt sin frukost. Insåg att det skulle ta ungefär lika lång tid.
Så under tiden han åt sin frukost i morgonsolen så packade jag ihop alla saker och sedan vid nio-tiden åkte vi vidare.
Sammantaget en väldigt fin tältnatt tillsammans.
