Vardag

Det är alldeles för lite träning i mitt liv

I dag när jag gjorde en internetsökning på en träningsrelaterad sak kom jag in på ett gammalt blogginlägg som någon hade skrivit 2013-ish. På den ”gamla, goda” tiden då de flesta skrev blogginlägg. Nu är det bara de är riktigt stora eller jag, som inte velat acceptera att skriva blogginlägg har gått ur tiden, som är kvar.

I alla fall. När jag kom in på den här bloggen så slog det mig att jag verkligen kan sakna några saker nu för tiden;

  1. Ett (vettigt) träningsmål att träna emot.
  2. Styrketräning.
  3. Friidrott
  4. Träningsbubblan
  5. Skriva om träning.

Det här med att inte ha något träningsmål, det är egentligen rätt värdelöst. Nu har jag visserligen min runstreak som gör att jag kommer ut 1,6km per dag men det blir inte mer än så. Med ett tydligt mål blir oftast motivationen och disciplinen bättre och det blir någon form av vettig träning. Min träning just nu; Helt klart underkänd!

Att jag knappt haft någon styrketräning det senaste året och att det var över två månader sedan jag var på vallen/körde friidrott senast, det är också något som skulle kunna komma in i Johannas historieböcker. Men nojigheten över att vara nära andra människor (tack Corona) och nojigheten att min bil inte skall starta (tack… bilen?) gör att det helt enkelt inte blir så mycket av den varan. Visserligen finns det hopp, både Corona-mässigt och styrketräningsmässigt (bilen vågar jag inte uttala mig något om) men ändå, det är inte konstigt om det är något som saknas i mitt lilla träningsliv.

Det här senaste året har verkligen gjort mig till en helt ny träningsmänniska. Nog för att det skett en förändring succesivt under några år men det har verkligen gått fortare det senaste året. För 6-7 år sedan var det enda som snurrade i huvudet träning. Varje kväll såg jag framför mig när jag hoppade längdhopp, jag planerade nästa dags träning och gick alltid runt med träning i tankarna. Det kan låta fint men det var inte alltid bra för jag kunde driva mig själv djupt ner i besvikelsernas, kraven och självföraktets gropar. Det var inte alltid sunt att ha så mycket träningstankar och så lite av annat. Det var inte sunt att känna så mycket negativa tankar om sig själv, att nästan alltid vara besviken, ledsen och inte nöjd med sig själv.

Men! Jag kan sakna delar av det också. Endorfinerna, rörelsen, känna sig lite vältränad i bland. Och lyckan de få gånger jag ”faktiskt lyckades göra något”. Jag säger inte att jag vill tillbaka till den där träningsbubblan fullt ut, för det vill jag inte men delar av den – en lightversion av träningsbubblan, det tror jag faktiskt jag hade mått gott av.

Och så sista punkten, det här med att skriva om träning. Min statistik-erfarenhet säger mig att ni tycker mer om att läsa om min vardag än om träning och det förstår jag! För skall man vara ärlig så är det inte sååå roligt att läsa om någon annans träning, man behöver då själv vara träningsnörd för att uppskatta dessa inlägg, men för min del – att få skriva av sig innan och efter träning, dela med sig av lite tankar och reflektioner om träningen. Att få skriva om mål, om när det är motigt och inte går som man önskar eller när det faktiskt går bra. Eller bara få skriva om vad jag tränat. Jag kan sakna det, jag kan verkligen sakna det… men samtidigt är jag också lite rädd att jag öppnar upp den där dörren till överanalysernas- och de negativa tankarnas värld och dit vill jag inte. Genom att knappt skriva om träningen så ger jag mig inte själv ens möjligheten att komma dit. Jag tränar på (läs: joggar 1,6 km), skryter med något blogginlägg då och då (samt till varenda människa jag träffar, typ) och kanske nämner någon rad här och var att jag tränat och det gör att de där dörrarna till dit jag inte vill aldrig öppnas. Men lika stängt som det blir till där jag inte vill vara -lika stängt blir det också då åt andra hållet.

När jag inledde det här inlägget var tanken att jag skulle avsluta det med att ”varna” er för att det kunde dyka upp mer träningsinlägg framöver samt förbereda er på träningsdagsboksinläggen och jag såg framför mig att Johanna för 5-7 år sedan var tillbaka. Jag såg fram emot att skriva inlägg innan och efter min träning, om hur det gått och vad mina träningsplaner var. Så här 20 minuter senare (det tar faktiskt mer tid att skriva ett inlägg än man tror) så är jag inte lika säker längre. Processen att skriva det här inlägget fick mig att tänka till och minnas tillbaka perioder av nästan bara negativa träningstankar och extremt frustation och ledsamhet och ju mer jag skriver och funderar desto mer inser jag – jag är inte beredd att öppna dessa dörrar. Jag kanske just nu är på andra sidan träningsvägen, i det andra diket med extremt lite träning osv men det kanske också är därifrån jag behöver ta mig för att hamna i mitten, på någon form av vettig nivå med positiva tankar, flow och känsla. Ett litet steg i taget.

Rubriken till det här inlägget var det första jag skrev. Jag hade stora ambitioner och var för några minuter mitt gamla tränings-jag. Jag står fast vid rubriken, det är alldeles för lite vettig träning i mitt liv men lösningen på detta kommer inte vara att gå tillbaka till gamla vanor och fotspår. Jag behöver hitta nya sätt att skapa vettig träning.

Och jag antar att jag på något sätt och vis kommer dela med mig av detta här, men snälla – märker ni att överanalysernas och de negativa tankarnas drottning är tillbaka – säg till mig då!

Låt mig inte komma tillbaka hit…

One thought on “Det är alldeles för lite träning i mitt liv

Kommentera