Jag vet inte hur många gånger jag har sagt till mig själv nu under december månad att jag bara skall packa en ryggsäck med lite mat och ge mig ut naturen så att jag kan bocka av äta ute i december månad och på så sätt bocka av ett av mina mål för 2023. Trots att jag verkligen tjatat på mig själv så har inte kommit ut.
Så idag, på själva nyårsafton så hade jag inte så mycket val längre, antingen så gav jag mig ut eller så skulle jag ”misslyckas” med mitt mål. Eftersom tanken på att inte lyckas med detta mål inte kändes så bra (nog för att jag verkligen har tänjt på gränserna det här året men att inte alls komma ut, neh, det kändes faktiskt inte som ett alternativ) så packade jag nu i eftermiddags min väska.
Jag la nivån väldigt lågt, en kopp te, kanske en liten kaka, utomhus. Sedan att det också var mörkt, blåst och regn på sidan – ja, det var inte så mycket att göra på saken. Det är så det blir när man skjuter på saker.
Jag åkte iväg till Fontin, gick några 100 meter, ”hittade” en vindskydd” och där fixade jag min kopp te, tog fram mina pepparkakor och fikade lite. Jag kände mig rätt dubbel; På ett sätt väldigt nöjd med att kommit ut, trots att det var mörkt och eländigt och också väldigt nöjd med att kunna säga till mig själv att jag lyckats med mitt mål men samtidigt; Gå 100 meter, en ynka liten fika. Prestationsmänniskan i mig kanske inte var helt nöjd.
Vi skall inte fastna i för mycket gnäll nu. Jag är nöjd med att jag kom ut och det kände faktiskt bättre och lite piggare efteråt. Jag antar att det är det som ändå räknas.
