– Det kan vara så att jag egentligen inte var superpepp på att åka till träningen efter jobbet idag. Det kan vara så.
– Det kan också vara så att jag åkte dit ändå för det är friidrott på måndag och så är det.
– Det kan vara så att det inte alls kändes bra vid uppvärmningen och jag längtade efter vilan om två veckor.
– Det kan också vara så att jag ändå stod där vid början av de där intervallerna, tillsammans med de andra.
– Det kan vara så att jag verkligen tog i på de där intervallerna så att benen blev väldigt, väldigt trötta.
– Det kan också vara så att jag för några få steg och armpendlingar här och var kände mig powerfull. Trots extrem trötthet.
– Det kan vara så att jag här och där grymtade, gnällade och möjligtvis klagade lite…
– Det kan vara så att när jag skulle köra mina 2 x 200 m funderade på jag skulle ge upp… men jag började ändå springa.
– Det kan vara så att när jag hade 10m kvar på första tvåhundringen nästan grät för att jag tog ut mig så.
– Det kan också vara så att jag ändå sprang de där sista 200 meterna, som en snigel, som bär ett alldeles för tungt skal. Men jag gjorde det.
– Det kan vara så att jag efter träningen blev så akut sugen på färska jordgubbar att jag åkte och köpte detta. För det finns betydligt värre saker att vara sugen på efter träningen.
– Och det kan också vara så att jag gett mig själv möjligheten att ta sovmorgon i stället för morgonträning i morgon. För den här kroppen kan behöva mer än 10h vila efter det här träningspasset.
– Men det kan också vara så att jag ändå har packa träningsväskan, fixat äggen, lunchen, mellanmålet och träningskläder. För det kan vara så att jag ändå orkar träna.
– OCH det kan vara så att jag fullkomligt älskar det här med friidrott och träning. Att det gör mig lycklig långt in i själen.
