Det var klubbmästerskap förra söndagen. Sedan förra klubbmästerskapet har jag haft en litet mål att fjäska in så jag kunde vara med på längdhoppet. Det hade varit väldigt roligt att få vara med klubben och ”tävla” lite och förra året kändes det som ett bra mål att sätta upp.
Som ni kanske vet så har jag inte tränat längdhopp alls sedan i augusti och jag har inte tränat något annat som ens liknar längdhopp utan det varit mycket rehab den här hösten, eller ja bara rehab. Jag har haft för ont för att ens våga hoppa längdhopp.
Egentligen är det inte stor grej men det kändes ändå lite surt att komma dit och bara sitta på läktaren och titta på när de andra barnen och ungdomarna tävlade. Jag tycker det är jätteroligt att titta på friidrott och jag tycker det är väldigt roligt att följa de andra i klubben. Jag gläds med dem när det går bra och jag känner i hjärtat när jag ser att de är besvikna och ledsna. Så visst var det roligt att vara där och titta men det kändes ändå lite motigt för det känns jobbigt när man haft ett mål och man inte når dit. Så, det var lite jobbigt att vara där, framförallt för att jag var väldigt, väldigt stel och hade rätt ont efter att ha försökt springa några dagar tidigare.
Det jag vill komma till, det här första var mest för att måla upp bilden så ni skall förstå mina känslor då, hur bra jag trivs med klubben och fint bemött jag är! Där får jag vara med trots att jag inte utvecklas nästan något alls. Folk, någon tränare, ledare och föräldrar, frågar hur det är med mig och kroppen, en del blir till och med glada att se mig, vi skrattar och pratar och jag kände verkligen då att jag är en del av det där. Tack!
På något sätt får jag också vara med och vara en del av barnen och ungdomarnas, framför allt de äldsta ungdomarnas, träningsliv genom att bara vara mig själv. Jag tror det ger mig mest men det känns ändå så bra att få vara med på ett hörn för dessa ungdomar genom att bara vara där. Lyssna lite ibland, kanske peppa lite, skratta lite (de får mig att skratta varje vecka), ibland bara säga hej och ja, vara där. Det där att jag är typ 10 år äldre än de äldsta ungdomarna, något som för andra kanske ser lite konstigt ut men som nu blivit vana för mig och jag tror även för de andra, blir till nytta. Det känns fint!
Det känns verkligen jätteroligt att ha friidrotten just nu. Det känns så bra att få vara en del av något, både att få men också att ge. Det gör mig tacksam men också motiverad att också utvecklas även i min träning.
Så, vad jag vill få sagt:
1. Jag är tacksam att få vara en del av Bohus If. Tack för hur ni bemöter mig.
2. Friidrott kan vara något för alla, oavsett ålder och nivå. Det kan vara träning och gemenskap i alla åldrar.
