Jag har bestämt mig för att ge upp. Eller snarare kanske ta en paus. För en period ändra fokus i mitt träningsmål.
Det betyder inte att jag skall sluta träna, varken friidrotten eller styrketräningen som jag kör nu. Det betyder inte att skall sluta träna med klubben eller med min PT. Det betyder helt enkelt att jag skall släppa alla form av krav.
Det är nämligen så att det inte längre är värt det.
Det är inte värt att vakna upp på morgonen och inte vilja gå upp. Det är inte värt att inte känna någon form av längtan inför dagen eller glädje när jag slår upp mina blågrå ögon. Det är inte värt stressen jag känner att vakna så tidigt som möjligt gå upp för att åka iväg till träningen så att jag får gjort den utan att stressa och sedan hinna åka hem och äta och vila lite för att orka resten av dagen. Det är inte värt denna ständiga stress.
Det är inte värt det dåliga samvetet jag har när jag åker hem efter jobbet och lägger mig och sover istället för att träna för att jag har så ont i huvudet. Det är inte värt alla gångerna jag ställer mig själv frågan om jag egentligen kanske eventuellt hade kunnat trycka på mig själv ytterligare lite till för att få genomfört träningen.
Det är inte värt att gå från träningen och känna mig misslyckad och stundals gråtandes för att det inte går. Det är inte värt att alla elaka tankar om mig själv som jag försöker trycka bort. Det är inte värt frustrationen jag kan känna. Det är inte värt all oro om att jag skadar kroppen mer än gör nytta.
Det är inte värt stressen jag känner att hinna få med allt på en vecka, alla moment av rörlighet, styrketräning, friidrott. Det är inte värt det dåliga samvetet när jag inte gör det eller den lilla panikkänslan som uppstår när jag känner att jag inte hinner med allt.
Det är inte värt besvikelsen.
Jag känner en ständig stress. Den mal genom min kropp varje dag. Det är ibland ångestliknande och ibland bara som ett litet sus genom kroppen. Oavsett hur det känns så är det obehagligt och jobbigt.
Jag känner mig inte misslyckad i mig själv utan i det jag gör, i mitt tränande men trots det är det en fruktansvärd känsla att känna så många gånger per vecka. Jag peppar och peppar, motiverar och uppmuntrar mig själv till att fortsätta för att det är det enda sättet att lära mig och utvecklas. Men min pepp, försök till motivation och uppmuntran räcker inte hela vägen. Jag är inte så duktig som jag vill vara. Och jag kommer inte bli. Det är bara att konstatera. Drömmarna och verkligheten är långt ifrån varandra.
I fredags när jag kommit hem från jobbet fick jag ett meddelande från min syster. Klockan var vid 21.00 och hon frågade om hon och hennes pojkvän fick komma och hälsa på. Min första tanke var att säga nej för jag behövde sova så snart som möjligt för att orka nästa dag. Det kanske inte låter så märkvärdigt men grejen är den att jag inte skulle börja jobba förrän 11 dagen därpå, jag hade ingen träning på schemat och egentligen inte andra jobbiga planer heller. Men bara tanken att jag eventuellt skulle gå utanför mitt schema gjorde att jag höll på att tacka nej till att träffa min syster som jag numera inte träffar alls så ofta och som är en utav de (tillsammans med resterande familjen) människor jag älskar.
Jag ställde mig då frågan om det var värt att tacka nej till deras besök. De kom hit. Det var värt varenda missad timmas sömn.
Och man kan ställa sig frågan om det inte är för tidigt för att ge upp.
Och ja, på ett sätt är det ju så. För målet är satt till 2016. På ett sätt har jag varken misslyckats eller lyckats ännu. Men just nu känns det inte som jag klarar av att leva så här en enda dag till. Jag tycker det märks ganska tydligt när jag skall göra mina sammanfattningar. Varje söndag får jag hindra mig själv från att skriva ner alla känslor jag har, för det känns alldeles för negativt. Det tar kraft det också. Att vända alla dessa negativa känslor till postiva, eller snarare försök att vända på dem innan man har tänkt dem. Jag har känt så här ett tag nu men peppat mig själv till att fortsätta, att det bara är en period. Men nu orkar jag inte ha det så här längre.
Jag vill längta efter träning. Jag vill känna ork att gå upp på morgonen, jag vill kunna åka hem till min familj och umgås med dem. Jag vill känna glädje när jag tränar. Jag vill le när jag tränat klart. Le för att jag gör det som jag tycker så mycket om. Jag älskar friidrotten och jag vill lära mig det ännu bättre än vad jag gör nu.Jag vill lära mig hoppa längdhopp och någon gång i livet kanske känna den känslan som kan måla upp för mig själv. Men jag vill göra det med glädje.
Så om det är så att jag bara tränar 3 eller 4 gånger en vecka får det vara okej. Om jag åker hem och sover i stället för att träna när huvudvärken är på besök så får det vara okej. Om jag inte äter den mat som är tänkt får det vara okej. Om jag inte går och lägger mig exakt den tid jag tänkt får det också vara okej.
På ett sätt känns det som jag misslyckats. Men på ett sätt känns det också väldigt befriande. Jag orkar inte känna mig fejk mer. Just nu vill jag bara träna för att jag tycker det är kul. Jag vill fortsätta kämpa med mina enbensmarklyft, en bensknäböj på box, armhävningar och pikar i TRX. Och så vill jag hoppa längdhopp, kasta spjut, springa intervaller, lära mig springa över häckar ännu bättre och stöta kula. Jag älskar friidrotten. Jag älskar att träna friidrott. Men jag vill känna glädje när jag gör det.
Det är inte värt det om jag inte är lycklig.
