Det är en vecka sedan jag tränade, förra söndagen körde jag ett cirkelpass och tyckte kroppen verkade seg, nu förstår jag varför. Jag har egentligen klagat sedan första dagen, även om jag vet att det finns många andra som har det betydligt värre men jag är rutinmänniska och gillar inte när rutiner ruckas.
Dessutom börjar jag nu märka varför jag egentligen tränar;
Jag börjar så smått få ont i ryggen. Ja, träningen håller den i schack i vanliga fall men nu utan träning och promenader börjar jag bli stel och få ont. Att hålla i gång träningen och kroppen gör verkligen att jag inte får ont.
Sedan så tycker jag också att mitt psyke är så mycket bättre när jag tränar. Jag har enklare att sova, kämpar inte lika mycket med jobbiga tankar när jag tränar och jag är mer lätthanterlig om jag får träna och avreagera mig själv. Träningen har blivit min medicin, vet att målet vore att klara av livet utan träning men är inte riktigt där ännu men skillnaden nu och för några år sedan är så stor så jag tillåter mig själv att vara psykiskt ”beroende” av träning. Det får mig bara att må bättre och bättre.
Det är nyttigt att inte få lov att träna. Det påminner mig om att verkligen vara tacksam de dagar jag kan och får lov att träna. Tänk så fantastiskt att jag har hittat träningen.
Men ah…just nu suger det lite att inte tränar. Men som min kollega skrev till mig på Facebook; det är tålamodsprövning och då blir det lite enklare att genomlida, jag gillar ju utmaningar.
Så Istället för vårlöpning i solen så blir det vårnjutning i solen. Inte helt fy skam det heller.
