Jag går några promenader per vecka (det tror jag ingen har missat) och har gjort så ett tag nu, i alla fall ett år om inte två. Det är inte varje dag och inte samma antal promenader varje vecka men det sker ändå så pass ofta så att jag skulle kunna säga att jag har promenadrutin.
Till detta hör att ”ändra aldrig på bra vanor” är mitt mellannamn och fungerar något bra, ja då gör jag det. Jag kan snöa in mig på det skall vara på ett visst sätt och har väldigt svårt att ändra mig.
Under de här åren som jag har gått promenader, regelbundet, har jag gått nästan samma runda, åt olika håll. Rundan ligger på ungefär 2,7 km. 2,7km är väldigt nära 3km men ändå en bit kvar (sisådär 300m). Det har varit frustrerande.
Men så kom jag på en dag, att jag kan ju faktiskt lägga till en liten bit på min runda och komma upp på 3 km (jag har aldrig sagt att jag är smart…). Och så kommer jag på en liten extrasträcka som är alldeles perfekt och passar bra in och så där.
Men…för att komma upp på de där 3 km behöver jag gå förbi infarten till vår gata. Det mina vänner, är vissa dagar väldigt jobbigt, rent mentalt. Så många gånger hjärnan har fokuserat på att ”vi är framme när vi kommer till infarten” och nu… skall vi gå förbi…
Det krävs faktiskt lite övertalan.
Så, varför ett inlägg om detta?
Jo, Jag går förbi den där infarten, hur skönt det än hade varit att komma in och äta frukost, bli varm och så vidare. Jag säger till mig själv att du tränar upp pannbenet genom att göra sånt här.
Ja, gå förbi de där mentala gränserna.
Om det så är en avfart du skall gå förbi, mer vikter, längre sträcka, högre tempo eller nya övningar.
Varje utmaning hjälper dig att bli ännu lite starkare. Mentalt.
Till och med en promenad kan träna sånt.
Och om jag inte har pannben att gå förbi infarten, hur skall jag då kunna ha starkt pannben när jag tränar annat?
Så jag fortsätter.
Och när jag kommer i mål känns det bra.
Dels att jag fortsatte och för att klockan visar på 3km.
Den om talade in- och utfarten