Vaknade i morse med pigg och fräsch kropp fylld med lika mycket energi som hela Sveriges land. Äntligen lördag ropade hela kroppen och studsade upp ur sängen och i träningskläderna samtidigt som allt annat packades. Eller inte. Istället gick allt väldigt långsamt. Väldigt. Väldigt. Långsamt.
Men iväg kom jag. Med vanliga kläder på. Funderade ett tag på om folk skulle känna igen mig, minns knappt senast detta hände. Folk brukar stå med öppna munnar och bara kolla på mig innan de utbrister ”ååh, det var du som hälsade”. Nästa gång ni slår efter synonymer till träningskläder kommer ni nog hitta JHH som ett alternativ.
Väl på gymmet kände alla igen mig och jag bytte om till den rätta och mest sköna klädstilen -träningskläder( att träningskläder är det skönaste, snyggaste och bekvämaste du kan bära kommer jag dela av mig lägre fram) och körde ett ryggpass med inslag av biceps). Att träningen börjar gå lite lättare, att jag har lite mer självförtroende och vet vad jag skall göra är numera ett faktum. Härligt!
Efter en snabbdusch, tillbaka till vanliga kläder, en kortis på stan så satte jag mig sedan i bilen och åkte till stugan. Väl framme friade mamma&pappa min ankomst med fika, själv tog jag ett litet mellanmål.
Efter detta har jag smågrejat, hjälpt pappa lite, gått grunt i alldeles för stora flipp flopp och när tillslut skoskavet mellan tårna blev så stort så jag trodde det skulle riva bort hela tån tog jag årets första barfota-steg.
Nu har regnet ersatt solen och jag ligger i mitt nystädade rum och bara vilar. Att vila i stugan är inte alls som hemma. Vila hemma resulterar i att man övergår till att vara en zombie och tiden bara rinner iväg, här får man vila utan att känna zombie-känslan.
Då appen har gått in i någon form av vårstrejk och vägrar ladda upp bilder utan endast lämnar massa konstiga tecknen i detta inlägg kommer denna dag sammanfattas enbart av text.