Jag kan ändra mig även när det gäller löpning

Det kan hända att jag kommer att få äta upp allt jag har sagt om löpning tidigare. Det kan, kan mina vänner KAN, nämligen vara så att jag har börjat se tjusningen i det. Jag kan nästan komma på mig själv med att tycka om det. men bara nästan. Det händer då och då att jag längtar efter mina torsdagar, som numera är min ”JHH tar sig runt snabbare än gå-dag. Med andra ord så går det lite framåt.

 

Jag vet att man skall tänka positivt, inte använda orden >>kan inte<< och så där men jag gör det ändå. För trots att jag >>inte kan<< springa så börjar jag nästan fastna för det. Jag vet inte om det är själva utmaningen att göra något som jag verkligen inte kan, vill eller egentligen har lust med som gör att jag just vill och har lust med det. Det är lite som att reta upp JHH, göra henne grinig och sedan utmana henne i något omöjligt – det är klart hon går igång på det. 

 

Så. Jag har gått igång på löpning helt enkelt. Inte för att det är så roligt utan mer för att det är en utmaning att ta sig an. Det är alltså själva utmaningen som får mig framåt. Och så lite press. Och känslan av att vilja göra det bra. Jag skall försöka arbeta bort den där pressen sedan är väl allt fint? Frid och fröjd och alla de där som påstått att löpning är trevligt, skönt och det bästa som finns kan sitta sina stolar, le och njuta av att ha rätt. 

 

Men jag har en bit dit. Ja, för precis som jag sa det KAN vara så att jag börjat se tjusningen i det. Vad som händer kan vi inte veta. Det vi vet är att JHH är väldigt principfast och tros sig tycka något av ren princip men faktum är att hon faktiskt kan ändra sig. Det tar bara lite (läs:mycket) tid och krävs (väldigt mycket) tålamod och lite övertygande. Vi får se helt enkelt. 

 

Men vi har ju kommit en liten bit 🙂