Jag brukar ofta säga att jag är nöjd med mitt liv, att jag är tacksam över allt det jag har och att det inte är mycket jag saknar…förutom en sak. Pianot.
Jag saknar att spela piano. Klassiskt piano. Med mycket noter som från början känns omöjliga men som man sakta tar sig igenom. Den där känslan när fingrarna bara spelar och man inte tänker, bara låter det flöda. Känslan av att ha besegrat noterna. Det Saknar jag.
Under mitt fjärde år på gymnasiet spelade jag mycket och lyckades besegra mina egna prestationsångestkänslor och gick upp på scen och spelade. Efter det året försökte jag fortsätta men folkhögskola, praktik och den där prestationsångesten satte stopp. Den klassiska delen lade jag åt sedan. Undvek den istället.
Och det har gått bra. För det är inte att lyssna på klassisk pianomusik jag gillar, utan att spela. Men så har min syster börjat läsa musik. Och Piano. Och kommer hem med det ena klassiska pianostycket efter det andra och mina fingrar börjar klia. Jag. Vill. Också.
Då börjar jag sakna det ännu mer. Mina klumpiga, icke rätt-tekniska pianofingrar som på något sätt ändå lyckas bli lätta, lätta och skapa lite känsla. Men tiden finns inte, jag kan inte prioritera det. Istället får jag nöja mig med några klumpiga ackord som visserligen kan bota både ångest, skapa glädje och frigöra irritation. Men det är inte samma sak. Jag saknar mina nätta pianofingrar på svarta och vita pianotangenter.
