Det är löpningen som just nu tillför den största glädjen i träningen och den största utvecklingen när det gäller min träning just nu. Kanske beror det på att jag tidigare hade så låg lägsta nivå? Jag väljer att inte fundera på det utan väljer att glädjas över mina resultat och förbättringar som sker just nu.
Ni vet i april, då jag startade mina JHH-tar-sig-fram-fortare-än-gå-torsdagar? Ni minns att innan det alltid sa att jag inte kunde springa? Och att de där tankarna sedan byttes mot att jag nästan kunde springa men tog mig lika ”snabbt” fram som en snigel? Det var lite mer än två månader sedan. Idag sprang jag 7 km. Jag höll inget högt tempo, hade inte det som mål, min teknik är fortfarande förfärlig (tjejen som vill ha perfekt teknik i ALLT – har ni här) och jag är fortfarande fröken snigel. Men jag gjorde det. Jag tog mig runt det där 7 kilometarna. Och är väldigt, väldigt nöjd.
Det handlade inte om att komma under någon tid men jag var inte heller mesig och sa att jag kunde avsluta om jag kände för det. Nej, jag skulle runt den där rundan jag hade bestämt i förväg och anande var 7 km. Det var mitt mål och till målet skulle jag. Jag delade upp rundan i fyra delar. Första delen var rak, inga backar utan fokus låg på att få igång kroppen, ofta upplever jag första delen som värst. När jag sedan kom till andra delen började det med en lång backe som gick lite uppför hela tiden. Jag hade fokus på tredje delen som skulle bli enklare utan de där långa backarna och med grus i stället för asfalt som skulle göra knäna glada även om det skulle bli tyngre.
På den trejde delen, i en kort,kort backe som var lite brant kände jag för fem steg av ett bra löpsteg. Fem ynka steg kunde jag känna hur det skulle kännas, då fick jag ett bättre steg, ett längre steg och mer kraft. Efter de där fem ynka stegen var jag sedan tillbaka men njöt ändå. När sedan tredje rundan gick mot sitt slut genom en nerförsbacke kunde jag se hela fjärde sträckan framför mig, jag visste vart jag skulle och det vara bara att köra.
Fullt fokus genom hela passet, med en enda tanke. Jag. Skall. Göra. Det. Här.
Det är inte så att jag egentligen är så mycket mer uthållig nu än då i april, eller snabbare eller starkare (lite hoppas jag iof) utan det som är den stora skillnaden är mitt pannben. Det var pannben rakt igenom hela passet. Det är grymt! Jag är så galet nöjd med mig själv.
När jag kom in belönande jag mig själv genom att kasta mig på golvet och sedan efter det äta en stort mellannål.
Ps. Att löpträningen är mest glädjande just nu innebär fortfarande inte att jag gillar det. Däremot gillar jag utvecklingen och utmaningen. 😉
