Jag visste att den här dagen skulle komma. Dagen då jag inte skulle orka de där 5km. Idag var den dagen.
Jag orkade inte i dag. Kroppen svarade inte alls. Jag var stum, yr, orkade inte. Det gick inte.
Men jag är ändå på något sätt nöjd. För jag tar mig till ”start”, jag bestämmer mig för att göra det. Jag antar utmaningen.
Någon gång måste det komma något motigt. Den här gången gjorde det de.
De kommer gå bättre nästa gång.
Oavsett så fick jag en stund utomhus. I träningskläder. Och det är ju ljuvligt.
Ibland är det bara så. Tråkigt men sant…