Jag har kommit in i en svacka, rent träningsmässigt (i resten av ”vardagen” tror jag däremot det är bra, jag är bara väldigt trött). Först trodde jag att jag skulle komma ur den snabbt men nu börjar jag nästan tro att det är en tröskel jag måste kliva över istället för bara en liten pinne.
Jag vill så mycket men så stoppar jag mig själv. Min hjärna stoppar mig. Jag älskar att träna, jag fullkomligt älskar det. Det är nog därför det här känns så hårt. Det är det som får mig att må bättre när jag inte mår bra, det är det som får mig att klara stress, press och att orka allt det som händer. Det är en del av min glädje, det är en del av mitt liv, det är en del av mig.
Men nu har det tagit stopp. Jag får panik. Jag får prestationsångest.
Av det jag älskar.
Jag vill så mycket, jag vill lära mig allt nytt, kunna behärska saker och ting perfekt, kunna saker. Jag vill ta mig an det. Det är precis som när jag tränande friidrott, jag behövde inte springa snabbast, hoppa högst eller kasta längst – bara jag kan behärska det.
Men problemet är det…och här är hela orsaken. Jag är rädd för att misslyckas. Det är det allting i hela mitt liv har handlat om, rädslan av att misslyckas. Jag vågar inte att ta mig an utmaningar för jag ”vågar” inte lita på mig själv att jag kommer att lyckas. Och nej, det är inte så farligt att misslyckas, jag vet, men det är något i min hjärna som säger det. Det är något jag har fått för mig. Jag kan inte ta mig an en utmaning för ”tänk vad alla andra kommer säga när jag misslyckas”. Eller ”tänk vad Johanna kommer säga till sig själv när hon misslyckas.” (det där sista…hon kan vara hård den där Johanna)
Åh, jag vill bara kunna allt nu, veta allt nu, behärska allt nu.
Och framförallt så vill jag ha noll press och tycka det är roligt igen.
When someone tells you "you can’t", turn around and say "watch me".
Hur ska du kunna lyckas om du aldrig vågar misslyckas? Hur ska du då kunna bli bättre och kanske rentav bäst på det du tar dig för?
Vågar man inget vinner man heller inget.
Du klarar det, skit i alla hjärnspöken bara!
Jag vet 🙂 Och oftast så klarar jag det. Men ibland är det tufft och då lyckas man på något sätt bli besegrad av det.
Tror du klarar det bara du vågar prova!! 🙂 Och vad är det värsta som kan hända? I bästa fall blir du ju bättre än någonsin och i värsta fall lika bra som nu 😀