Solsken. Solsken. Jag upprepar: Solsken!
När jag vaknade upp (något sent) imorse såg jag att det var blå himmel och solsken. Väl uppe insåg jag också att det fortfarane var minusgrader och att en promenad skulle sitta perfekt.
Tänk vad lite sol kan förändra hela sinnestämningen.
Bara under min korta, 30 minuterspromenad, kände jag hur jag fylldes på med energi, munnen gick över från ett rakt streck till att le lite. Jag kände att jag nästan hade lite energi. Min trötta, slitna och lite stressade kropp slappnade av en lite stund. Jag njöt av att vara ute, få känna solen i ögonen, få lite kalla kinder och se den blåa himmelen. Oh. Ljuvliga sol.
Mot slutet av promenaden stannade jag till, vände mig mot solen och bara stod där. Kändes hur solen värmde ansiktet lite, njöt av att bara stå i solen. Tänk vad lite sol gör.
När jag nu sitter vid mitt skrivbord lyser solen in genom fönstret och träffar mig lite i ögonen. Det gör inget (men det får mig att inse att jag måste tvätta fönstren). Jag vrider huvudet lite mer mot solen och njuter lite till. Det känns som jag får passa på, de få dagar solen lyser.
Nu skall jag snart packa ihop mina saker och bege mig mot gymmet. Först en PT-timma och sedan jobb under eftermiddagen och kvällen.
Har ni också varit ute och njutit av solen?
Märker ni också skillnad på ert humör så fort solen kommer fram?