Så möts vi igen, kära friidrottsvall. Visst tänker jag på dig då och då och visst har jag längtat efter dig när smalbenen skrikit lite för högt efter löpning i hallen eller på asfalt, men att vi skulle träffas så här snabbt inpå och få hänga ihop några veckor… det var väl kanske inte just det jag hoppats på… men nu är läget som det är så nu möts vi igen, jag med pannlampan på huvudet, redo för intervaller.
Yes, efter som läget är som det är så blev det träning på egen hand i kväll och eftersom jag hade tänkt träna med de andra och då alltid har lyxen att någon annan säger vad jag skall göra så hade jag inga planer på dagens pass.
Jag kände dock redan på uppvärmningsjoggen att kroppen inte alls kändes lika tung som annars, en go och rätt ovan känsla. Efter löpskolning bestämde jag mig för att springa intervaller. Började med 6 st 100 meters-intervaller och sedan blev det ytterligare 6 st och äsch, jag kunde lika gärna börja om med det där programmet jag körde i våras… så jag körde 6 st till.
Så: 3x6x100m. 30s vila efter varje intervall, 2 minuter setvila.
Det var sån märklig känsla för jag kände att det gick rätt lätt, jag blev visserligen trött men inte helt slut men jag visste samtidigt inte hur jag skulle göra för att springa fortare. Men överlag kändes det relativt lätt och ja, bra.
Nu till dansen och jublet. För detta skedde egentligen inte på vallen, och egentligen är det bara i hjärtat som jag har dansat och jublat men ändå! Väl hemma så ville jag ju så klart jämföra tider och upptäcker så att jag i genomsnitt är mer än 1 sekund snabbare på varje intervall. Det talar visserligen hur inte snabb jag var i mars men också att ja, jag gjorde det bättre nu trots att jag inte sprungit supermycket sedan i juni och dels att jag kände att jag verkligen inte tog i allt idag.
Såå skön känsla! Och så roligt att detta första pass på egen hand under i alla fall minst 3 veckor gick så bra!
Nu längtar jag att komma tillbaka, kära friidrottsvall.
