Det är alltid med lite pirr i kroppen och stor glädje jag brukar öppna Mhairi McFarlanes böcker. Jag brukar alltid se fram emot att läsa dem och
Jag skall erkänna att jag tror att jag redan har läst denna… eller ja, jag känner i alla fall igen en del av sakerna i boken, typ de allra viktigaste men de mindre sakerna de mindes jag inte alls. Så antingen har jag skummat igen boken och inte kommit ihåg det eller så.. ja, det finns inte så många alternativ.
Oavsett som jag läst den eller inte tidigare så tyckte jag i alla fall väldigt mycket om den. Mhairi är fantastisk på att skapa och förmedla sina karaktärer och många gånger upplever blir jag inspirerad av en, ofta men inte alltid, stark kvinnlig huvudperson. Jag tycker också att Mhairi har ett sätt att berätta historien på vilket gör att jag är intresserad av även de minsta sakerna (vilket jag i andra böcker kan tycka bara är onödigt).
Det blir som vanligt ingen bokrecension där ni får veta vad boken egentligen handlar om, men det har ni väl redan lärt er vid det här laget… Men vill ni läsa en välskriven feel good-roman om lite familjebekymmer, kärleksbekymmer och jobbekymmer men där det hela tiden finns någon form av humoristisk underton – ja, då skall ni läsa den här boken!
