Det är stunder som i morse som jag förstår varför jag inte är en offentlig person. Mitt hjärta slog dubbla slag när jag insåg att mer än minst dubbelt så många läst mitt senaste inlägg kontra mina annars mest lästa inlägg. Och för en minut ångrade jag mig att jag skrivit något men sedan insåg jag att visst jag har blottat lite av mig själv men verkligen inte allt. Och sen tänkte jag…
… att om jag tjötar om att man måste kunna prata om känslor och hur vi mår. Ja, då måste ju även jag göra det. Så. Det har jag gjort och det är lite läskigt men ändå helt okej. I alla fall stort tack för alla fina ord och pepp! Det värmer mig djupt och länge!
Nu till något annat.
Låt oss nu prata om min morgon.
I morse blev jag klar 15 minuter innan jag egentligen behöver gå till jobbet. Så jag passade på att gå ut lite tidigare och hann därför att ta vägen så att jag passerar lite skog.
Lugnt strosande på solbeklädda, ljusa stigar som sträcker sig genom hav av grönt och vitsippor. Lugnt strosande till fåglarnas sköna sång.
Kan nog beskriva dessa minuter. Och det var fantastiskt att få den där starten på dagen. Frisk luft, fågelsång och skog. Det är fina saker det! Och solen sken och inte en regndroppe, eller snöflinga eller hagel eller något annat slag av nederbörd vi har haft den senaste tiden var inom synhåll.
Det var ljuvliga minuter.
Nu skall jag gå till köket och se om jag kan rädda maten som står på spisen så det blir någorlunda god lunch i morgon. Och sedan skall jag sova, för oj vad trött jag är!
