Jag drar mig lite för att skriva det här inlägget av anledningen att det senaste jag skrivit inte direkt har varit uppmuntrande, man kan till och med kalla det negativt och idag är inget undantag.
Ärligt talat, och ärlighet är ju något jag föredrar, så känns det som jag borde ge upp det här. Så känns det just nu i alla fall. Känslan just nu är att jag lika gärna kan skippa alla mål och fortsätta träna styrka för att hålla kroppen i gång i vardagen. Det känns som jag lika gärna kan ge upp det här för jag ser ingen utveckling och det blir bara besvikelse efter varje pass när det visar sig att jag inte hoppar så långt som jag önskar eller inte är så stark som jag borde vara. Jag känner att det kanske är lika bra att sluta nu för jag ah, har inte förmågan, jag är inte tillräckligt bra för att komma dit jag vill. Min kropp är så långt ifrån vältränad den bara kan bli, smalbenen tjurar och fotlederna är stela och höften dum. Ryggen är inte på humör pga höften och svaren på varför känns långt bort. Kroppen är trött och energin låg. Det är liksom bara down, down, down. Långt ner.
Det är så tankarna går just nu.
Men så är drömmen där och gör sig påmind. Och sluter jag mina ögon kan jag se mig själv på ansatsbanan en dag när solen skiner och det är lagom varmt och jag hoppar längdhopp. Jag kan känna stegen i ansatsen, jag kan känna rytmen de sista stegen, jag kan känna kraften i uthoppet och jag kan känna känslan i luften. Jag kan se det när jag blundar, känna det i hela kroppen. Det får mig att längta efter att kunna göra det. Och det är också det som får mig att fortsätta. För på något sätt kan jag se mig hoppa. Jag anar att jag kan lära mig det riktigt, riktigt bra.
Det får mig att fortsätta pass efter pass även om besvikelsen blir stor. Jag vill inte svika mig själv att ge upp innan jag kommit till 1 juni 2016. Jag vill inte svika alla personer som på något sätt ställt upp för mig. Jag vet att varken jag eller världen går under om det inte blir bra men jag vet också att jag drömt om det här så länge.
Så någonstans där. Mellan drömmar och besvikelser står jag och kämpar nu. Tillsammans med trötthet och mycket känslor. Men jag har bestömt för att imorgon är det en ny vecka och då skall jag träna igen. Och det var hur mycket känslor som helst. Tårar, skratt, frustration vad som helst bara jag tränar. Och jag skall vara rädd om mig och trycka på lagom mycket. Och så skall på något sätt vila i att alla minuter av förberedande träning som jag gör nu det kommer jag ha nytta av sedan.
Så jag ber nästan lite om förlåtelse för att jag skriver så negativt just nu men det är så här det är just nu. Jag vill vara ärlig nu för att kunna gå tillbaka och läsa det är om ett tag. Det är motigt nu men jag kommer lära mig något av det. Och jag kommer nog behöva ganska så mycket pepp och uppmuntran av er nu ett tag.
Veckans träning som blev så där kommer nu här:
Måndag : vila (stendäckade efter måndagens jobb. Var så galet trött efter tre intensiva och långa dagar. Kroppen sa ifrån det gick inte en minut till).
Tisdsg: planerad vila sedan långt tillbaka.
onsdag: träning med Henke. Tacksam att jag har honom som PT som ständigt hjälper mig att hålla igång kroppen och göra den mer och mer hel. Utan hans träningsprogram hade träningen inte blivit lika ofta eller lika bra.
Torsdag: vila
Fredag : TRX
Lördag : vila
Söndag : styrketräning
Imorgon är det föehoppningsvis friidrott igen. Jag ser fram emot detta. Det är ett tag sedan nu. Lite längdhopp eller avslappnad löpning funderar jag på att köra. Skall bli skönt med en ny vecka.
Fokuserad JHH under utfall som det var gott om idag