Och så kom det där tillfället som jag visste skulle komma men som jag faktiskt inte trodde skulle komma så snart. Hjärnspökena kom på besök. De små viskande rösterna att det kanske var lika bra att ge upp det här.
Det var en tjurig tjej som lämnade träningen igår. Smalbenen börjar kännas av igen. Så frustrerande att inte veta vad jag skall göra. Irriterande att inte kunna göra det jag vill göra. Känslan av att vilja men inte kunna. Och detta i kombination med att jag för varje dag inser hur otränad jag är, hur mycket jag har kvar rent fysiskt och att jag för varje träning jag gör inser så mycket jag har kvar. Det blir frustrerande.
Det är då de där små spökena kommer. De där små, små viskande rösterna att det inte kommer gå. Att det inte är någon idé att göra det här. Att jag bara blir frustrerad och sätter höga krav på mig. Att det inte är värt det.
Men så försöker jag vända på det hela. Tänka att resultatet kommer kännas så mycket större när jag vet att det inte har varit utan motstånd. Det kommer kännas större på något vis om jag bara tar mig igenom det här. Och framför allt så fokuserar jag på hur mycket jag tycker om det här. Alla de där gångerna jag känt mig så lycklig efter träningen för att friidrott är bland det roligaste jag vet.
Så med de tankarna lämnar jag den här veckans friidrottsträningen bakom mig och försöker att fokusera på att få grym styrketräning i stället. Fokus på det jag faktiskt kan göra. Och så försöker jag sänka kraven på mig själv lite. Det har jag bara nytta av. Och sedan när veckan är över börjar jag om och njuter av all den friidrott jag faktiskt kan göra.
Men först av allt: Lite sömn.
