Jag har gått runt i några timmar nu och funderat på hur jag skall skriva det här inlägget. Försöker förklara känslan efter dagens pass, jag vill på något sätt försöka förklara men hittar liksom inte riktigt de rätta orden eller bästa formuleringarna.
Efter ett antal träffar där vi har gått igenom övningar, teknik, hitta rätt nivå och helt enkelt förberett inför de kommande passen var det så dags för mig att köra ensam. Jag som alltid har en tendens att överanalysera allt och som nu nästan har blivit van vid att ha någon bredvid mig vid varje pass var nästan lite nervös.
Lyckan att kunna förbereda sig ordentligt innan. Veta exakt vilka övningar, vilken nivå, hur många set, hur många reps, vad jag skall göra. Att ha det klart innan och med vetskapen att det här kan jag lita fullt ut på – det kändes så fantastiskt! Jag är drottningen av överanalysering. Därför är det så skönt att nu kunna slippa all oro över om det är tillräckligt utmanande, om det är för tufft, för lätt, om jag fegar eller om det är tekniken som brister. Alla sådana där orosmoment som legat djupt inne hos mig eftersom jag är något av en perfektionist kunde jag bara svepa bort. För allt var planerat och klart.
Istället kunde jag fokusera på teknik och prestation. Behålla tekniken men prestera. Det var så skönt att kicka ut min överanalyserande tankar och bara fokusera på det som stod på pappret. Ljuvligt! Sedan är klart att jag måste på något sätt fundera på hur det kändes. Hur kändes den sista av de 7 repetionerna? Hade jag teknik hela vägen? Hur kändes benen? Men nu kunde jag koncenterar mig på färre saker.
Som sagt. Det här är nog inget märkvärdigt för någon annan än mig. Men för mig är det viktigt. Lyckan över att äntligen känna att det öppnats en möjlighet för regelbundet träning med en god tanke bakom. Det känns underbart! Det är det här jag behöver för att känna mig trygg och för att kunna bygga upp den grundstyrka jag kommer behöva på vägen på mitt mål.
Kort och gott: Jag är väldigt nöjd efter dagens träningspass.
