Idag har jag varit hos naprapaten. Det var trevligt. Och gjorde lite ont. I vanliga fall brukar jag gå dit typ 1-2 gånger per halvår för att kolla ryggen men den här gången var ryggen som vanligt (lite småstel, kanske inte riktigt som alla andra dagar men som den brukar vara en bra dag) och jag ville få lite koll på mina smalben istället.
Så idag kollade vi på en film som jag hade på telefonen (ibland är det tur att vara typen som har svårt att radera/slänga saker) för att kolla hur jag springer och sedan fick underbenen sig en rejäl omgång. Han hade förvarnat mig om att det brukar göra riktigt ont och ja, det gjorde ont också, stundvis nästan lite obehagligt men ändå bra på något sätt.
Sammanfattningsvis? Eh..?
Jag vet inte riktigt om jag förstår allt som han säger men jag tolkade det som att smärtan kommit efter att jag börjat göra något jag inte är van vid. Typ som i det här fallet helt plötsligt chockat hela kroppen med att köra friidrott med en hel del kraftiga nedtramp, mycket på tå och ansatslöpning för att hoppa längd. Smalbenen var inte redo för det eftersom de inte har fått den typen av träning tidigare. Det positiva, det som jag känner mig mest lättad över, är att det inte var något med benhinnorna. Jag misstänkte och framför allt hoppades på att det inte skulle vara det eftersom det var på fel sida av benet men det kändes ändå skönt att få det bekräftat. För nu handlar det mer om själva musklerna och de höjer ju förutsättningarna att träna upp det.
Återigen blir jag påmind om att jag är gammal. Och nej, 24 (jag insåg förresten för en månad sedan eller så att jag inte fyller 25 i år utan bara 24, det känns faktiskt helt okej) är ingen ålder men i de här sammanhangen känns det så mycket. Om jag hade börjat friidrott när jag var 10-11 år hade just de här problemen inte uppstått eftersom jag då tränat upp det automatiskt. Men nu är jag 24 och börjar om från början och då kommer också sådana här problem. Jag blir helt enkelt ofta påmind om att det här inte är något som jag kommer klara av att göra (bra) utan ansträngning och det kommer ta tid. Och inser jag inte detta kommer bara besvikelserna bli stora. Lika bra att lära sig det nu.
Det var i alla fall en glad JHH som gick från Naprapaten. Jag får lov att springa, jag får hoppa och köra övningar på tå. Så länge det känns bra och inte gör (för) ont. Lyckan! Lyckan att få göra det jag tycker om att göra. Åh. Det är ljuvligt. Längtar så till nästa gång!
Hoppande JHH som nu kan forsätta utvecklas