I lördags stod det morgonträning på schemat. Jag hoppades på det i alla fall. Och jag klarade det. Att komma iväg alltså. Innan jobbet. Även om jag blev en kvart försenad och bara fick 30 minuters träning. Så klarade jag det. Det var dags för löpning. Och det borde jag ha förstått att jag inte skulle palla. Jag behöver en halvtimmes mental uppladdning för det. Inte rakt på, bang boom. Så ett snabbt beslut fick det bli. Styrka i stället. Och det gick bra. Men jag var inte helt nöjd.
Igår stod det löpning igen på schemat. Den här gången intervaller. Jag bävade. Intalade mig själv. ”Du tycker det är roligt”. Även fast hela världen vet att jag ljuger. Hade bestämt mig för att springa 500meters-intervaller. Bara för att någon i livet komma igång. Först var det åtta stycken jag skulle klara av, sedan halverade jag det (innan passet ens hade börjat). Insåg att jag aldrig skulle göra det annars. Fattade beslutet att sätta låga mål och faktiskt göra det. 4 intervaller skulle jag klara av.
Och det gjorde jag också. 4*500m är inte farligt. Även om jag var rejält trött efteråt. Vet att nu kan jag sakta bygga på 100m. Tanken är att intervallerna skall bli 1200m tillslut. Men jag väljer att bygga långsamt. Kanske hitta lite kärlek till det. Eller i alla fall inte lika mycket ”hat”. Jag hade sett ut ett tempo jag skulle springa i men vissa intervaller ökade jag, bara för att komma i mål fortare. Tempot jag höll passade inte mitt steg riktigt, det var aningens för lågt men ökade jag för mycket orkade jag inte hela vägen igenom.
Jag håller ingen hög klass. Men tog mig igenom det. Jag klarade det. Nu kan jag öka till 600m och kanske till och med 5 stycken. Och sedan mer och sedan lite till. Och se, snart kanske jag till och med tycker om det. Men vi tar det lite försiktigt nu i början. Låter Johannas hjärna bli lurad. Tillslut kanske det till och med är roligt att springa lite ”längre” sträckor.
Vi tar inte ut för mycket i förskott. Men jag är nöjd med gårdagens löpning, som jag faktiskt kan kalla det! Efter det blev det 30 min CX, som var jag jobbigare än vanligt. Men det kan man ju förstå.
Nu fortsätter vi så här! Det kan bli något!
Nu är jag nöjd
Nu är jag nöjd
