Det är känslofullt ikväll. Jag tror det mest handlar om trötthet. Men så tänker jag på alla människor jag möter ständigt. Då ler jag. Tänk vilken tur att jag är där jag är. Att jag har hittat rätt, även om jag då och då kämpar med känslorna att jag inte passar in. Men jag vet att till stora delar är det min hjärna som ställer till det för mig.
Nu ler jag igen. För jag är så tacksam. Glad. Och jag utvecklas som person och i det jag gör.
Nu skall jag sova. Och just nu ser jag fram emot ett mördarpass imorgon så att mitt ryggonda och alla inre känslor får sig en omgång.