Anledningen till detta? Jag är hemma mest hela tiden(när jag inte jobbar). Något som, enligt många, räknas som tråkigt. Något man bara gör när man inte har något annat alternativ. Något man gör när man är så trött efter att ha gjort saker hela helgerna flera veckor i rad.
Nyårsafton. Det var min stora fasa. Tidigt, tidigt långt innan december började jag oroa mig. Jag skulle aldrig,aldrig någonsin leva upp till världens förväntningar. Jag skulle aldrig vara så snygg, ha det så roligt, se fram emot det så mycket som andra. Det som lockade mig mest var att vara hemma och verkligen njuta av nyårsafton. Men vem sitter hemma på nyårsafton? Och jag började höra vad andra skulle säga om mig, tänka om mig,skriva om mig (okej lite överdrivet men ni fattar). Och på något sätt fick jag dubbel panik.
Men så sa jag till mig själv; ”Nu är det du som skärper dig! Sluta oroa dig för vad alla andra skall tänka om dig. Gör det som känns bäst för dig, så länge det inte skadar dig eller andra.”
Så efter att ha fattat lite mod, så bestämde jag mig för att stanna hemma under nyårsafton. Och vet ni. Det var första nyårsafton sedan jag gick i sjuan (räknar på fingrarna…åtta år) som jag inte hade den där panikkänslan. Jag hatade inte mig själv för mitt utseende. Jag tänkte inga tankar om att hela världen är mycket snyggare än vad jag är. Jag behövde inte oroa mig för att göra bort mig. Jag behövde inte känna att jag inte passade in. Utan jag kände mig lugn och hade den där glädjen i hjärtat.
Det optimala skulle ju vara om jag kunde känna det lugnet och den glädjen även bland massvis av människor, i alla (nåja många) situationer. Men jag är inte där ännu. Och denna gången ville jag njuta av en dag som denna. Med glädje.
Och det gjorde jag.
Jag väljer att dela det här för att faktiskt ha berättat det för ”någon”, för att ”våga sticka ut”. Någon gång måste man börja. Någon gång måste man börja stå upp för den man är. Våga vara sig själv.