Om jag inte hade sett mig själv så hade jag tyckt jag var snygg

Ja, det är faktiskt sant. Som när vi var och spelade freebegolf, det var inte så att jag gick runt och kände mig ful. Jag njöt av att vara med underbara människor och göra något roligt tillsammans. Sedan såg jag den här bilden. På en sekund av jag var tvungen att sätta igång inte-drabbas-av-ångest-för-jag-ser-ful-ut-metoden.

Egentligen tycker jag den här bilden är bra, på många sätt. Det är bara en sak. Den där fantastiskt fula minen. Den där minen som jag har så fort jag koncentrerar mig, så fort jag skall göra något där jag behöver hålla fokus. Då är den där. Visst är det så att när man tar kort kan kontrollera sitt ansikte så det blir bra, det är en sak man träna upp (eller?) men i det här fallet handlar det ju om att jag ser ut så i alla de fall då jag koncentrerar mig. Vilket betyder att jag ganska ofta ser ut sån, tro mig jag har fått höra det flera gånger.

Så vad kan jag då göra? Enklast är nog att bara acceptera att jag ser sådan ut. Jag menar, jag har ju ändå människor som vill umgås med mig och tycker om mig. Sedan kanske jag kommer få höra dessa kommentarer i fortsättningen också. Men frågan är; hur mycket gör det? Egentligen?

Dit jag vill komma är. Ja, jag kanske får kommentarer om det här men i det stora hela så vill ju människor ändå umgås med mig. Och det är ju andra som ser mig. Jag tycker nu för tiden ganska ofta om mig själv (ja tills jag ser mig själv då) och är det nu så att de andra som ser mig enbart går efter mitt utseende och inte hur jag är som person, då är ju frågan snarare hur sund och vettig den vänskapen är.