Det finns promenader, och så finns det promenader. Och så finns det utomhusmåltider – och utomhusmåltider.

När jag har satt upp de här målen med att komma ut en gång i månaden och äta mat utomhus så har min ambition varit att… just att inte ha några höga ambitioner, för jag vet att då blir det inte av överhuvudtaget. Men trots detta kan jag ändå inte låta bli att önska att det skulle bli vackra, sköna promenader i fin natur.

Så när det då faktiskt blir sådär drömmigt som jag faktiskt egentligen önskar att det skulle vara: Då njuter jag riktigt mycket.

Som den här månaden. Alltså utomhusmåltiden i mars kommer vara svår att slå! Hur mycket snö som helst, som fick den där lilla platsen på berget att kännas som fjällen, klarblå himmel och strålande sol. Drömmen!

Jag gjorde det enkelt för mig den här gången och fixade ihop en pannkaksmet hemma och så packade jag väskan och gav mig ut.

Promenaden till den lilla platsen var väldigt fin men också lite tung att gå då jag gick i skogen utan stigar och fick pulsa en del i snön och även om jag tydligen (?) är världssämst på att göra pannkakor så blev det en god stund där på berget.

Gick sedan hem, lite kall men väldigt glad – en sådan här dag är får jag inte många gånger per år.  

Det känns som inte som jag riktigt med ord kommer kunna beskriva den där känslan, promenaden eller stunden men tror bilderna löser delar av det, så här kommer de;

Förra söndagen efter att ha varit iväg på barnvälsignelse hela förmiddagen och middagen packade jag och min syster på barnen och oss själva och gav oss ut i skogen. Det var rätt sent på eftermiddagen och vi anade att mörkret var på väg men vi gav oss ändå ut, dels för att jag ville bocka av utomhusmåltiden den här månaden men också för att det faktiskt kändes lockande att få komma ut i skogen lite.

Som ni märker på bilderna nedan var det både rätt grått väder men också skymning, så bilderna är av sämre kvalité men jag tycker det ändå är roligt att få dela detta.

Vi gick inte alls långt, även om Lilleman blev trött och citat “måste nog vända”. Tillägg: han hade inte ens gått 50 meter, så vi valde att faktiskt inte riktigt lyssna på honom… I alla fall, vi gick en lite bit längs med skogsvägen, vek av och hittade ett ställe där vi kunde laga vår mat och ställde ganska snabbt till med kaos. Det här kanske inte var den mest strukturerade matlagningen i skogen, det var mer att relativt snabbt få lagat maten innan det blev för mörkt samtidigt som fyraåringen inte skulle riva allt för många saker och bebisen vara nöjd i selen. Det var glada miner hela tiden men just strukturen och hålla det snyggt och i ordning… det fanns kanske inte den här gången.

Jag hade gjort det enkelt och köpt mat så vi kunde laga pasta och tonfisksås, en rätt jag vet att vi alla tyckte om och som är lätt att handla till (jag visste inte på morgonen när jag åkte hemifrån om vi skulle ut eller inte så jag kunde inte ta med mig massa mat och orkade inte heller tänka ut vilka torrvaror man skulle kunna göra en hel måltid av som skulle hålla i bilen under dagen…).

Maten blev lagad och vi tyckte alla att den blev god men insåg sedan att vi nog skulle behöva plocka ihop våra saker ganska snabbt innan det blev för mörkt för oss att gå hem där i skogen. Så ihop med sakerna och sedan traskade vi hemåt.

Den här lilla turen är exakt det som jag tänker att de här turerna skall bidra med: Enkelhet, inget storslaget men ändå en fin stund ute i skogen och vi var alla mycket glada när vi kom hem och vi kommer troligtvis prata om det igen. Få komma ut, få känna på naturen och luften. Den här gången såg vi till och med huset från där vi åt, men vad gör det? Jag blir fortfarande glad när jag tänker på den där lilla stunden utomhus.

Årets sista “selfiepromenad” och jag gjorde det enkelt; En kort promenad till en höjd där jag kunde se vatten. Pasta, grönkål, creme fraich och lite ost. Koka pasta, koka upp/värma det andra. Blanda ihop. Äta. Gå hem.

Jag fick utomhusvistelse, lite sol, rörelse och mat. Och det kändes lite bättre när jag kom hem än när jag gick ut.

När jag satte upp målet att laga/äta mat ute i naturen minst en gång per månad var det i syfte att komma ut i naturen för jag vet att jag mår bra av det. Jag vet att jag mår bra av frisk luft, natur, vatten, sol och skog (även om den där solen inte alltid dyker upp) men att innan jag kommer ut så jag inte så sugen på något av det. Av denna anledning satte jag upp det här målet men den här månanden/gången fick jag verkligen kompromissa.

Vad är det jag mår bra av? Jo, utomhus, sol och vatten. Vad tyckte jag var jobbigt den här gången? Jo, packa stormkök, mat, att laga maten, ge mig iväg osv. Så jag bestämde mig för att fokusera på det som var syfte: Få det där jag tycker om.

Så jag fyllde min termos med tevatten, packade ner tepåse&mjölk och lite mellanmål. I väskan packade jag även ner min bok och en filt. Och så cyklade jag iväg till ett ställe där jag misstänkte det skulle vara sol och i alla fall lite lä.

Och så satt jag där, fick sol i ansiktet, se vattnet och ja, kom ut en stund. Det var minimalt men den här gången gjorde jag det jag orkade med och fick det jag mår bra av och ja, det kändes bra när jag kom hem igen.

Det är rätt ofta jag suckar åt mina egna idéer och andra saker jag kommer på. De senaste dagarna har jag bland annat suckat över den där idén att jag skall ut och äta mat utomhus minst en gång per månad och bevisa detta med en selfie. De senaste dagarna har jag verkligen inte haft ork att packa väskan med mat och sannerligen inte ta någon selfie.

Men, jag känner också mig själv. Jag vet ju att jag satt upp det här målet för att jag vet att jag mår bra och på något sätt vill jag ju klara de mål jag satt upp. Så med rätt mycket suckande och velande fram och tillbaka packade jag i alla fall väskan med väldigt lättlagad mat. Och tur var väl det för vilken fin kväll det blev!

Jag hade egentligen tänkt att vara på ett helt annat ställe, vid en sjö men så kom jag på att solen nog stod för lågt så jag vände om och tog en annan plats i stället. Om man säger så här: Jag var väldigt glad över val av plats och att jag faktiskt kom ut.

Det blev en rätt kort stund där ute på berget med vattnet som utsikt och kvällssolen i ögonen. Jag lagade lätt tomatsoppa idag och blev klar lagom till det att solen försvann. Fick en fin kväll där jag var glad att jag lyckades övertala mig själv att komma ut!

Och selfien, ja, den löste jag den med. Med solen som lite skydd…

Om jag förra månaden genomförde min lilla tur till vatten mest för att bocka av det så var det annorlunda den här månaden. För den här månadens promenad var allt det där jag tänkt mig när jag planerade att vara ute en gång per månad; Vatten, vacker utsikt, vacker natur, fint väder och en väldigt skön stund utomhus, i naturen och skogen.

Som ni ser på bilderna så var det väldigt, väldigt vackert. Det var vindstilla så vattnet var helt, helt stilla och speglade träden väldigt fint. Det var så lugn och behagligt att gå runt där i skogen och titta på det ena efter andra vackra vattnet, jag njöt hela tiden!

Och så var det dags att laga mat, jag letade en stund och gick lite extra för att hitta ett mysigt/fint ställe att laga mat vid och ja, det blev ju rätt bra. Har haft sämre utsikter när jag lagat mat, det har jag.

Så en väldigt, väldigt skön stund ute i naturen. Jag väljer bort att tänka på det faktum att solen försvann exakt sekunden innan jag skulle börja äta och kom fram lagom tills dess att jag ätit upp och plockat i ordning allt men allt det andra var så bra så jag har nästan glömt av den där lilla detaljen nu.

En väldigt, väldigt skön tur ute i skogen som var exakt sådär som jag tänkt mig i början av året när jag satte uppe det här “målet”.

Den här idén med att komma iväg och äta mat utomhus vid vatten minst en gång per månad kan tyckas vara en bra och enkel idé så här under sommaren. Tydligen så är det inte för idag kom jag på att “oouuupps, det är den siste juli och jag har ännu inte prickat av min juliselfie. “

Jag bestämde mig för att göra det väldigt simpelt: ta med piroger och så fixa te på mitt lilla stormkök. Enkelt men ändå en stund utomhus. Så jag packade ihop mina saker och for iväg till en sjö i närheten.

På ett sätt var det väldigt skönt att komma ut men jag skall erkänna att jag mest gjorde det för att inte missa den här månaden och jag skall också erkänna att det inte var full njutning hela tiden för när jag väl satt mig för att äta min pirog och dricka mitt te så kom det en geting som tyckte att jag minsann var den snålaste norr om Varberg som inte bjöd med mig av pirogen så den bestämde sig för att ja, får man inte så får man helt enkelt försöka ta, tills man lyckas. Så det blev ingen lugn stund i stolen utan jag fick äta min pirog stående, förflyttandes från getingen.

Och när pirogen väl var uppäten och jag tänkte att getingen hade gett upp så kom i stället regnet. Först några lätta droppar, sedan lite tyngre droppar och sedan – ja en rätt rejäl regnskur. Så jag fick snabbt packa ihop mina saker, dricka upp mitt te under ett träd och sedan åkte jag faktiskt hem.

Det blir inte alltid som man tänkt, det blir sannerligen inte alltid perfekt men jag kan i alla fall bocka av den där juliselfien.

Tredje gången. Det var inte mitt mål, där i början av året, att jag skulle besöka samma ställe flera gånger. Min tanke var ju att komma ut på olika ställen men min ork, den har inte räckt till att både komma ut och att hitta nya ställen. Och ja, ni vet, jag säger det hela tiden – jag gör ju det här för att må bra, inte sätta en massa press på mig själv (även om jag uppenbarligen kämpar lite med detta eftersom jag skriver om det hela tiden.

Så tillbaka till det där stället jag så många gånger gått till det senaste men den här gången tog jag en klippa en liten, liten bit från där jag brukar sitta annars. Lite variation får det ändå vara.

En enkel måltid utomhus en sommarkväll. Jag klagar inte, det gör jag verkligen inte. Att vara ute – jag mår ju bra av detta.

Maj månadsselfie-inlägg är ett exempel på hur jag tänkte att det skulle vara när jag satte upp målet i början av målet: Våren, blå himmel, morgonsol, en lugn skog och en lördag som håller på att vakna till liv.

Frukost i form av gröt och skog som speglar sig mot det stilla vattnet. En perfekt start på en lördagsmorgon och ett inlägg hur jag tänkt att det skall vara.

Vår, sol, blå himmel och natur. Det är inte mycket som kan slå det.

Jag har ett ställe ungefär 2 km från min lägenhet som jag tycker väldigt mycket om. På våren går jag hit väldigt mycket för här har jag hittat ett ställe där jag kan sitta i solen och oftast i lä. Jag försöker variera mig men det slutar väldigt ofta med att jag ändå slutar upp på detta ställe – för på våren finns det inte många andra ställen som slår detta.

Så när jag skulle ut den här helgen tänkte jag först att jag kan inte ta månadsselfie på samma ställe, det var här jag tog januariselfien, men samtidigt jag tycker om det här stället så varför inte gå dit och bara njuta av att vara utomhus?

Så jag packade väskan med mat och gav mig iväg till mitt favoritställe och fick en skön stund där ute på berget och ja, det är faktiskt lite vatten – om man tittar väldigt noga.

Det blev en slingrig promenad med rätt mycket klättring på diverse svåra ställen (jag insåg på vägen hem att det fanns en betydligt enklare väg upp till klippan) innan jag tillslut, med hjälp av förra årets Hitta Ut-karta hittade till klippan där jag tänkte att jag skulle få både vacker utsikt och lite vatten.

Så fram kom jag och mat blev det även om det stundtals blåste så mycket så att till och med locket på själva köket blåste av. Jag har haft lugnare mattillfällen utomhus, det skall jag erkänna att jag haft men samtidigt, på något sätt var det skönt (men kallt) att vara där ute och äta mat.