Idag.
Gudstjänst. Fika på altanen. Något misslyckad fotostund. Kolla på pulsklockor, planera kommande veckas träning. Försöka komma på nya mål. Äta god middag. Åka till jobbet. Jobba. Träna. Njuta av det fina vädret. Handla. Kvällmat på altanen. Akutstäda rummet, förbereda matlådor inför morgondagen. Lägga fram kläder. Packa väskor. Klar för dagen.

Och jag njuter av livet.

I lördags hade jag en lång dag och när det började närma sig slutet kände jag mig ganska så mör i huvudet och egentligen hela kroppen. Då får jag ett sms ”får jag bjuda dig på middag?” står det och jag blir nästan lite tårögd (talar om hur trött jag var). 

Så när jag slutade satte jag mig i bilen och körde till min bästa vän, slängde mig i soffan under tiden maten lagades och sedan åt jag en riktigt, riktigt god måltid. Kvällen fortsatte med mycket prat och skratt. Precis vad jag behövde. Sånt här uppskattas från min sida!

Tänk vilka fina vänner jag har.

Ni skall veta hur glad jag blir av fin,fina kommentarer angående mina bilder. Det är sånt som får än att gå ut och fotografera ännu mer. Det finns alltså en risk att det här kommer bli en fotoblogg för ett tag. Ja, för nu är det snö och minsugrader – en självklar favorit!

Förutom mina korta fotopromenader då och då, så har jag blivit förkyld.
– Igeeen?. Som de sa där jag vickar.
– Jaa. Svarade jag uppgivet.
Går det att operera sig mot förkylningar? I så fall vill jag stå först i kön!

Innan jag blev förkyld tränade jag. Mitt mål den här månaden var 14 pass. Jo, med lite fjäskande med mig själv fick jag ihop de där passen. Då skall man räkna med en vecka då ryggen var sur och några förkylningsdagar. Nu går jag runt och längtar efter att få köra ett hårt pass, plåga mig själv lite.

Utöver det så jobbar jag. Och försöker sova lite.
Och typ hostar.

Ser ni? Ser ni? Det snöar! Och ja, jag kommer prata om det. För jag gillar snö, det är det som lyser upp mörkret. Åh jag blir så glad av snö.

Men nu skall jag traska till bussen och åka till gymmet. Där skall jag njuta av min sista lediga kväll. Helt på rätt ställe.

23 december är dagen då jag i vanliga fall inte brukar gå utanför huset. Men den här gången var jag tvungen till det. Jag kommer inte göra om det, om det inte sker någon totalförändring med mig själv och jag börjar älska massvis med stressade människor som skall fixa sista klapparna och maten inför jul. Helst skall det gå fort.

I alla fall. Där gick jag. Nära på att få ett utbrott på alla knuffande människor, långa köer, bilköer, bilar som så fort som möjligt ville ha en parkeringsplats. Jag hade gjort mitt sista ärende och var tillbaka till bilen. Lite arg på mig själv att jag borde ha gjort detta tidigare, arg på julstressen, arg på stressande människor (där bidrog jag själv).

Mitt i allt det här hör jag en flicka ropa ”HEEEEEEEJ Johanna”.

Och allt vänder. Helt plötsligt är alla knuffande människor, långa köer, alla bilar bara charmigt. Helt plötslig känns det bara skrattretande att jag just denna dag skulle behöva ge mig ut.

När jag, några minuter senare gick ifrån flickan och hennes familjen tackade jag Gud.
Jag tackade Gud för att jag fick glädje i julkaoset.
Men också för att det var just den här flickans familj som jag skulle behövt få tag på under en tid men inte hade några uppgifter till.

Jag dansade (okej, okej…gick med lättare steg) mot bilen. Jag kände mig glad. Nu kunde jag släppa det här bekymret och fira jul. Den där Gud(en) har allt bra koll.