Vardag

Jag har gymmat!

För er som har tittat på exempelvis presskonferenserna gällande C-19 så har ni säkert också hört mycket om det här med att ta hänsyn till folkhälsan i förhållande till restriktioner. I ena skålen finner vi åtgärderna för C-19 och i den andra den svenska folkhälsan.

Något jag har lärt mig de senaste månaderna är hur mycket man faktiskt tar hänsyn till psykiskt välmående, utsatt, ensamhet mm. Hur mycket kan man gå åt det ena hållet innan det kommer ge alldeles för stora konsekvenser i den andra änden?

Vart vill jag komma? Jo! Den senaste tiden har jag gjort en liknande analys men i mini,mini, mini x-tra light format.

Jag skall berätta!

I mars när allt det här drog i gång fattade jag snabbt ett beslut att undvika människor i stor utsträckning. Rent träningsmässigt innebär det att jag tränade ensam och till största del på vallen (det blev en hel del intervaller…). Jag har tränat styrka men sedan mars har jag gymmat 3 gånger ungefär.

Anledningen: Ja, minska risken att smitta pappa som gått igenom cancerbehandling under nästan hela denna tid. Ju färre jag träffar desto mindre är risken att jag smittar mina föräldrar. Dessutom har jag velat träffa dem och även om vi varit duktiga på avstånd så har det varit skönt att ja, verkligen gjort det jag kunnat.

Men jag skall erkänna; det har varit en liten uppoffring. Det har alla dagar i veckan varit värt det men jag har saknat gymmet. I början drömde jag till och med att jag gymmade.

Bortsett från att jag kämpade på grymt bra med intervaller och gick från att knappt orka springa 200m (i typ sprintform) till att istället fokusera på tid så har styrketräningen varit lidande. Det har inte varit samma sak att träna hemma eller utomhus och jag har tappat mycket. Och! Jag har saknat gymmet så ofantligt mycket! Flera gånger i veckan! Och ja, känt att jag nästan varit lite deppig över detta.

Så i slutet av juli bestämde jag mig för att i september; då får jag börja gymma igen! Då kommer jag inte vara på samma ställe som mina föräldrar lika ofta vilket gör att jag kan känna att det finns mer möjlighet att gymma. Dessutom ville jag köra min augusti-utmaning utan att ändra på ytterligare en parameter.

Det var helt enkelt så att mina ”restriktioner” dels kanske inte behövdes på samma vis men också att det påverkade min allmänna hälsa lite för mycket.

Så idag. Med 100 dagar kvar tills jag fyller 30 år gymmade jag igen! Alltså lyckan att vara där! Lyckan att köra bänkpress igen! Jag vet att det låter fjompigt men efter friidrott&längdhopp (och lite intervaller&häck) så är styrketräning på gym en av mina absolut bästa saker i livet.

Och frågar du en av mina vänner som fick höra att jag idag gymmat så hördes det på rösten att jag tyckte om det…

Det kommer bli morgonträning och försöka undvika folk så klart men nu är gymträningen tillbaka i min vardag och det är jag väldigt, väldigt lycklig över!!!

Inte jättesvårt att hålla avstånd här klockan 06 i morse 😉

Ps. Ja, jag hade kunnat skriva att ”idag är jag lycklig för jag har gymmat för första gången på jättelänge” men sån är inte jag, ni får detta i 13 stycken i stället 😉

Kommentera