Vardag

Att faktiskt kliva in i välkomnande armar

Jag köpte fina höstservetter när jag var i Alingsås förra veckan. Jag har ingen bild på dem men det är så fina! Jag gav några till mamma och resten tänkte jag använda själv. Tänkte de kunde vara fina till en mysig middag en ruskig höstkväll men så slog det mig att jag aldrig bjuder hem folk så egentligen var det onödigt att köpa dem (så roligt är det inte att sitta där ensam med fina servetter). 
 
Jag läste en blogg idag, om en tjej som åkte över till USA för att plugga och utföra sin sport. Hon lämnade hemmet och tryggheten och gav sig in i något helt nytt och främmande. Ett tag blev jag lockad att också göra så för det hon beskrev; välkomnadet och gemenskapen det lät så fantastiskt. Men så slog det mig att jag antagligen inte hade gått in i deras öppna, välkomnade armar eller fantastiska gemenskap för jag hade inte haft tillit nog. 
 
Jag har fått höra några gånger att det verkar som jag känner mig själv och det är nog sant. Många gånger vet jag exakt hur jag kommer reagera i en viss situation. Jag vet när jag måste dra mig tillbaka, jag vet när jag måste ta fram min mentala hejaklack och heja på mig själv i en jobbig situation. Jag vet när jag måste vila. Jag vet när jag kan säga ja och när jag måste säga nej. Jag vet väldigt väl vad jag vill och jag är mycket rädd om mig själv. Jag gör ytterst, ytterst sällan något bara för att alla andra gör det eller trots att jag inte vill. 
 
Det är väldigt tryggt att känna sig själv så väl. Och att tycka om sig själv. Jag har inget emot att vara ensam utan det är snarare tvärt om, jag tycker det är fantastiskt att gå i affärer själv, prova kläder ensam eller ta en fika… med mig själv. Det finns få saker som är så skönt som att komma innanför dörren efter en lång dag och bara få vara ensam. 
 
Min tillit till mig själv är stor men tilliten till folk runt omkring är inte alls lika stor. Så fort jag kommer bland folk blir jag osäker. Osäker på vad jag skall säga – för jag har ju faktiskt inget intressant att säga. Osäker på vad de tycker om mig – jag är ju faktiskt inte så… mycket egentligen. Osäker på hur jag skall reagera – jag tar väldigt lätt åt mig vad folk säger. Osäker på om de verkligen tycker om mig – jag är inte mycket att tycka om. Så helt plötsligt är kanske inte min tillit till mig själv så stor. 
 
Och jag bara undrar. Hur tänker ni? Hur reagerar ni? Hur gör ni för att klara det? Eller är det bara naturligt?
 
Ibland tänker jag att jag borde trotsa mig själv. Gå emot min egen trygghet, kasta mig ut i det osäkra. Kanske inte för att knyta djupa band med alla runt omkring utan bara för att känna gemenskap, ha lite roligt och på något sätt skapa ännu bättre relationer med andra. 
 
Men jag fegar ut. 
Och de fina höstservetterna ligger kvar på golvet i hallen. Oanvända. 
 

Kommentera