I någon minut så kunde jag njuta av den känslan, ha möjlighet att kunna göra det man verkligen tycker om, även om man inte behärskar det till fullo.
Fast ganska snabbt är den där andra känslan tillbaka, absolut inte att bli bäst eller världsmästare utan det där att kunna behärska en eller flera grenar ganska bra. Kunna säga “jag kan det här” kunna ge ett resultat när någon frågar hur långt jag kastat, hur snabbt jag sprungit. Inte behöva säga “jag kan inte så mycket”. Det skulle vara väldigt skönt att slippa situationen att jag har lika mycket kunskap som jag pratar om friidrott.
Men det kanske slutar med att jag är där, medelbra med medelkunskaper men i alla fall en person som kan ge barn och ungdomar något. Och då, ja då kanske jag är helt nöjd med där jag är just då.