Klockan är kvart över åtta, det är fint väder och solen skiner utomhus, jag lyssnar på musik, har ätit frukost och känner mig ganska pigg och fräsch.
Visst låter det bra? Och ja, det hade varit bra om det inte var så att jag borde vara i skolan nu. Men jag klarar inte det. Det tar stopp. Jag får ångest av det. Så jag är hemma. I min sköna trygghetszon.
Men jag vill inte vara här. Jag vill studera nu. Jag vill klara det här. Jag vill känna mig mänsklig, känna att jag har gått vidare, att det inte är några problem att gå upp, komma iväg. Att jag klarar av att vara med folk.
Men inte idag. Det går inte.
Jag är ärlig nu, utan att säga för mycket. Utan att blotta mig för mycket på en blogg.
Jag väljer att sitta kvar här vid bordet, försöka komma på en fejkuppgift bara för att plugga.
Och när jag är kvar här hemma skapas det ett lugn och jag börjar slappna av och känner hur påfrestad kroppen är av det här.
Och frågor som “hur skall jag klara mig i framtiden?” kryllar i mitt huvud.
Jag vill så mycket men kroppen säger ifrån.
Det är så sjukt frusterande!!
Det fungerar inte idag.
Det är vackert.
Och faktum är att jag nästan känner mig vacker idag.
Trots allt.