Det är jobbigt när vissa personer känner än bra.
För ett tag sedan när jag var sjuk kom pappa upp till mig och sa till mig att jag borde äta lite. Jag äter dåligt när jag är frisk (citat pappa, själv tycker jag att jag äter bra – ja, det händer ju ibland att jag både äter frukost, lunch och ibland också något på kvällen…) och ÄNNU sämre när jag är sjuk.
Jaja, han kommer i alla fall in i rummet, tittar på mig, har en allvarlig min och säger åt mig att nu äter jag annars så kommer han…
…eller nej. Vi tar om det en mening.
Han kommer in och ler lite retsamt och säger att det nog är bra att jag äter nu.
Så jag börjar så smått äta, ytterst lite bara för att liksom visa att jag visst äter och kan klara mig själv. Men det går inte jag känner inte alls för att äta.
Då säger han: “Tänk att det är chips du äter”. Och så ler han. På ett retsamt sätt.
För han vet att jag gillar chips och att jag mycket väl skulle kunna byta ut mat mot chips men vid tillfället inte kunde det.
Som om det hjälper mig då? ha? Och Nejdå, inte alls ett hån mot mig. nejdå. nejdå! Jag kan väl inte hjälpa att jag gillar chips?
