Idag har jag spelat piano och verkligen fått jobba. Jag bestämde mig att nu får det vara slut på de där fjomperierna att jag säger att jag inte kan lära mig något nytt. Så fram med det pedagogiska tänkandet och hitta en modell som jag själv tror skall passa mig så jag kan lära mig något.
Resultatet blev så här:
Mitt piano har massa lappar i olika färger.
Den musikkunnige kan ganska lätt gissa ut vad det är för något.
Eller?
Jag har tänkt på det, varför sitta och försöka lära sig något nytt på ett sätt som “alla andra gör” men som jag innerst inne vet egentligen inte passar mig? Istället för att se bokstäver eller eventuellt noter framför mig så vet jag att jag också behöver se det på ett annat sätt för att verkligen kunna ta det till mig. Eftersom jag vet att mycket av mitt pianokunnande sitter i fingrarna och att jag ofta knappt vet vad jag gör, varför gå ifrån detta? Det är inte det bästa sättet kanske men jag lär mig på det sättet – att låta det sätta sig i fingrarna utan att riktigt vara medveten om vad det är jag gör.
Om jag vet att ett sätt fungerar bra för mig men inte riktigt är som alla andras sätt varför skall jag då gå ifrån mitt sätt? För att inte vara olik de andra? För att inte verka konstig?
Alla människor är olika (tack och lov för det, eller??) varför då inte acceptera att man lär sig på olika sätt?
Jag får ta mig en funderare på det. 