Och jag har funderat på om det är så enkelt att det helt enkelt beror på att jag inte har någon träningsgrupp och därför ja, så har jag ingen att prata med. Och eftersom jag inte är duktig så är jag inte “känd” bland någon, eftersom jag inte tävlar finns det inga resultat att prata om och jag, neh, jag har ju aldrig varit den sociala personen på det sättet så det finnt något att prata om, ja angående mig alltså.
Så när jag kommer in där i hallen så är det inga hej, inga tecken på att jag ens syns. Och jag funderar på om jag gillar det eller inte? Det skulle väl vara positivt på det sättet att om ingen ser mig så kan jag misslyckas utan att någon ser. Alla är helt enkelt så inne på det de skall göra så ja, det finns inget annat att se. Och det är viktigt om man skall lyckas; hålla fokus och vara i sin bubbla just då som det behövs mest koncentration.
Men ibland hade jag önskat att det jag i alla fall hade fått ett hej. Att jag hade känt att jag var välkommen där trots att jag inte preseterar på högsta nivå, snarare inte presterar alls. Istället blir det blickar som jag inte kan tyda och ja, inget alls. Och jag blir glad när någon kommer fram till mig och frågar om de får låna medecinbollen under tiden jag vilar, då har jag ju i alla fall pratat med någon.
Men jag ser ändå lite glädje i det. Jag kan komma dit och vara helt för mig själv. Det har sina bra sidor också.
Men jag vet inte om jag vill ha det så.
Jag funderar helt enkelt på vad det är för fel jag gör, om jag nu gör något fel.
Och frågan är; vill jag ha det annorlunda?