Imorse testade jag något nytt, eller nja, nytt och nytt. Jag brukar inte göra så annars.
I vanliga fall brukar min klocka ringa en halvtimma innan jag behöver gå upp. Detta av anledningen att jag aldrig brukar klara av att gå upp med en gång utan behöver ligga vaken en stund och helst sitta i sängen och bara vakna till. Men nu, det senaste har det mer blivit så att jag dragit ut på tiden och dessutom känt efter om det känns bra att gå upp.
Men imorse var det slut med dessa bråkerier (för idag i alla fall). Tre minuter efter det att klockan hade ringt tvingade jag upp mig själv. Med den bestämda mamma-rösten “Nu går du upp Johanna”. Och det gjorde jag.
Så nu, är jag pigg och glad, har ätit en ordentlig frukost och ja, inser att om jag fortsätter så här så kan jag sova en kvart till, för jag hade massor av tider över.
Bra jobbat Johanna!!
Dags att sätta igång!! =)
sv: naw. 🙁 Tack!
Äntligen har syster förstått! Man måste ju ändå upp någon gång. om man då sätter klockan på maxgränsen av vad man hinner sova så måste man ju gå upp då. Men det hade man behövt även om den ringt en halvtimme tidigare. Skillnaden blir bara att man får sova ostört i minst en kvart till 🙂 Skönt och vettigt tycker jag. Man får inte ta tid till att hinna fundera på om man känner för att gå upp. För det är klart att man inte gör 🙂