Jag är nog världens löjligaste människa! Eller iallafall Sveriges löjligaste människa. Och ja…jag är kanske lite hård mot mig själv nu… men jag blir så LÖJLIGT lätt stressad och oroad. Det är så jag behöver jag säga till mig själv flera gånger varje dag: Men hallå! Ta det lugnt människa!!
Och jag vet…jag har tusen positiva sidor och att allt det här går över de negativa och hej och hå (nej…jag orkar inte vara så positiv just nu…) Men jag är nästan lite trött på mig själv! Jag blir ju stressad för ingenting? Och jag oroa mig för ingenting. Nu har jag gått runt här i typ två veckor och oroat mig för att jag inte kommer bli klar med skolan i tid. Och så är jag så dum så jag inte skickar in ett utav mina arbeten (i rädsla att det inte skall vara godkänt) Åååh jag blir galen på mig själv. Det är väl klart att det är godkänt? Och skulle det inte vara det så hjälper det ju ändå inte att det bara ligger på min dator. För att inte tala om den här GMO-uppgiften! Som jag också har varit klar med ett tag nu. Skicka in skiten då?
Ni får ursäkta..men jag är upprörd på mig själv…och orkar inte riktigt behålla det för mig själv…inte konstigt att jag blir stressad som en get (jag använder ofta ordet get…kanske lite kränkande mot geten..får sluta med det…) och inte konstigt att jag tappar humöret eller orken att gå till skolan.
För att inte tala om kraven…inte bara i skolan utan ALLT. Jag kan göra nått utan att bli missnöjd länge…jag kan inte gå en promenad (hur kan man ha krav på sig där??) jag kan inte läsa en bok, jag kan inte ens spela en ackordföljd på piano längre utan att bli missnöjd och känna att nej…det här duger inte.
Gaaaah! människa ta det lugnt man blir ju tokig!!! (ja..jag pratar till mig själv just nu!)
Så nu skall jag gå och göra något som inte stressar mig, där jag inte ställer krav på mig själv…japp. Lycka till…
jag känner hur ironin flödar och hur patestiskt detta inlägg är. Men jag tänker behålla det. Det kommer iallafall vara en fröjd att läsa det om ett tag.
Jag är Sveriges löjligaste när det gäller att oroa sig. Men jag kommer nog lära mig det också om ett tag 🙂
Jag står ju på benen och har glädje längst inne i hjärtat. Och jag vet att jag på något sätt ändå är bra.
Jag ber om ursäkt för en ganska udda sida av mig själv…
JHH