Jag saknar känslan av att vakna upp på morgonen och längta till träning.
Jag saknar känslan av att njuta av träningen.
Jag saknar högen av träningskläder ligga mitt i rummet.
Jag saknar hatkärleken till häckarna.
Jag saknar känslan av att vakna upp och känna träningsvärk.
Det finns ingen riktig längtan till det längre. Det finns ingen riktigt vilja, det spelar egentligen ingen roll om jag lyckas eller inte. Jag orkar inte sitta flera timmar på bussen just nu, gå emot alla jobbiga tankar. Jag orkar inte hålla fokus just nu.
Kanske har det blivit för mycket träning? Jag vet faktiskt inte. Kanske är det problemen och sjukdomarna? Men jag vet att jag gör rätt val som väljer att inte träna! Jag vet att jag gör rätt när kroppen skriker efter mat men jag inte kan äta ordentligt, mår illa varje gång jag äter, vaknar upp tidigt på morgonen och kan inte somna om. Jag vet att jag gör rätt när kroppen skakar och benen inte har samma kraft längre.
Jag älskade träningen, jag älskar träningen. Det har räddat mig så många gånger. Men när kroppen inte klarar det just nu – Då kan jag inget annat än att sätta mig ner, ta det lugnt och inte stressa.
För jag vet: Hon kommer att komma tillbaka!! Hon kommer så komma tillbaka!
Men tills dess kommer jag inte få ångest över att jag inte tränar! Det har L sagt till mig. Hon är inte bara en väldigt duktig träningskompis hon är också en otroligt bra vän!! (tack!)
Och visst gnäller jag och klagar lite för mycket, men snart kommer våren och solen. Och då vet jag en som kommer kämpa mot tunga uppförsbackar och lite mjöksyra 🙂 Men tills dess får jag glädjas över sånt som inte har med träning att göra, och det finns det just nu 🙂
