Vardag

Ett inlägg tillägnat Maria

Jag tänkte att detta inlägg skulle tillägnas Maria för hon är värd det!

Jag och Maria lärde känna varandra någon gång i fyran. Vi gick i samma klass då, fast egentligen så umgicks vi inte så mycket utan vi hade mest vissa vänner tillsammans. Någon gång i sexan eller sjuan började vi umgås mer. Det finns det iallafall bildbevis på. Sedan dess har vi umgåtts mycket. Sammanlagt har vi känt varandra i 10 år. Det är ganska mycket.

Det som är mest tjusigt med vår vänskap är att det kan vara flera veckor och ibland faktiskt också månader när vi inte träffas eller inte pratar särskilt mycket med varandra men när vi sedan väl träffas så är det som inget har hänt. Inga sura miner från någon av oss och det är alltid lika lätt att prata om allting. Vi är sånna båda två och vi accepterar det båda två, man har olika perioder, vi har olika perioder. Men det känns alltid lika naturligt och bra att umgås och prata igen efter ett uppehåll. Det tycker jag är tjusigt.

När vi var yngre, ja alltså högstadiet var mina föräldrar alltid lite oroliga när jag skulle iväg till Maria. Inte så att vi hittade på massa dumheter utan mer att de aldrig visste vilka färger mitt hår skulle ha när jag sedan kom hem. Det hände flertalet gånger att Maria färgade mitt hår. Jag har haft många olika, inte så direkt diskreta hårfärger. Mina föräldrar har alltid haft argumentet att grundfärgen är bäst (i mitt fall blont) och ja det var inte alltid så glada när jag kom hem. Som tur var så var det färg som ganska fort gick bort, det är jag tacksam för så här efteråt.

Ojoj, håret är nästan i sin normala färg
Däremot är det inte så många som brukar få mig att ställa upp på kort som detta

Det är alltså Maria som är fotograf

Nu när vi blivit lite mer vuxna och mogna, ja vi vill iallafall tro det, nej ärligt talat kan vi ha riktigt djupa samtal. På riktigt. Men nu håller vi inte så mycket på med att färga mitt hår i alla dessa gräsliga färger. Utan nu gör vi mer seriösa saker.

På denna lista kan man bland annat skriva in simning. Det var ett tag, flera månader, som vi simmade flera gånger i veckan. Vi var riktigt duktiga där ett tag. Simmade över 1 km varje gång (blev 3-4 km i veckan ungefär) dessutom lärde vi oss vilka man inte ville simma samtidigt med. Tävlingssimmare eller vattentrampande tanter hör inte till favoriter. Dessutom undviker vi helst vattengympatanterna i duschen.

Man kan utöka listan med årliga turer till Trollhättan. Minst en gång om året åker vi till Trollhättan och handlar och kollar runt lite. Men våra rutiner och vilka affärer vi besöker och sånt, det är hemligt. Ingen farligt, inget obehagligt men ändå hemligt. Det brukar alltid vara en underbar dag i Trollhättan! Kan dock ge en liten glimt. Dock så måste man förstå att det ligger mycket skämt och ironi över det vi gör.

Det där med att vi har blivit mer vuxna ja…

Maria är en utav de personerna som hjälpte mig mest under den tiden jag var sjukskriven. Maria var den första personen, förutom familjen och några få i kyrkan, som jag orkade träffa efter att ha varit hemma i ungefär två månader. Maria lyckas alltid få mig att skratta och hon accepterar att jag inte vill berätta eller inte orkar umgås. Hon accepterar också när jag ha dagar då jag knappt säger något eller dagar då jag pratar på och får ur mig all skit och ilska. Maria har sån förståelse och tålamod. Men Maria är också den som kan säga till mig när hon tycker jag gör saker fel eller när hon inte håller med mig.

Till våra rutiner hör också promenader,helst så sent som möjligt på kvällen. Fika och när vi har dåliga dagar så blir det alltid något eller några avsnitt Scrubs. Fråga mig inte varför, det har nog mest blivit en psykologisk grej. Maria är också den enda som får lov att skriva ”hej plutt” i sms och jag tar inte illa upp. (hon använder förövrigt samma språk till mig som till katten och nej, det är inte katten hon pratar ovanligt ordentligt till…)

Det är inte allt för sällan som det blir fika hos Maria

Om man skulle se  mig och Maria utifrån så skulle man kunna tro att vi är arga eller irriterade på varandra för vi använder oftast ett tyket beteende mot varandra, är ganska kaxiga och kanske inte alltid så snälla kommentarer kan förekomma. Men vi vet båda var vi har varandra och allt brukar sluta med att vi skrattar ändå. Det blir dock lite jobbigt när fler kommer med och umgås så då slutar vi givetvis med det, därför är det inte så oftast man får se den sidan från någon av oss.

Maria är nog den som får se min flamsiga sida mest samtidigt som hon också är den som jag berätta mycket annat för också.  Och så till sist. Det finns faktiskt också tillfällen då Maria har blivit lite grinig på mig (ja, tro de eller ej). När hennes katt precis hade flyttat hem till dem så råkade jag lära katten att attackera hår. Det var inte alls med mening. Vi lekte lite och så fick jag henne (katten alltså) att på något sätt attackera mitt huvud och hår. Någon dag senare fick jag sms från Maria där det stod att hon hade vaknat flera gånger av att katten hade attackerat hennes hår när hon sovit. Det höll på så ett tag, sedan fick katten inte vara inne i hennes rum på nätterna. Nu har hon slutat attackera hår  vilket jag är tacksam över. Men jag lovar – det var aboslut inte med mening!


Ett litet bevis på hur det kan gå till. Här är det mer min nacke hon attackerar. Kan tillägga att det faktiskt är så att faktiskt är blond på kortet. Det är kameran som gör att jag ser ut att vara brunhårig. Visserligen fick jag och Maria för oss att vi skulle färga mitt hår efter det (på ett seriöst sätt). Jag passade i de, tror jag, men bestämde mig ändå för att behålla mitt blonda hår så länge som det nu varar.


Jag uppskattar verkligen att jag har en så bra vän som dig, Maria!

En reaktion till “Ett inlägg tillägnat Maria

  1. Jag är så dålig på att läsa folks bloggar.. Men oj, vilken bild du hittade på oss! Väldigt fint inlägg måste jag säga, får mig att tänka på allt knas vi gjort genom åren. Du betyder en massa flicka lilla. <3

Kommentera