Vardag

1 December – Snö, löpning och tankeuppror

Hej! Och glad 1 december!

Det här med att det nu är december är 1. Rätt sjukt. Eller ja, alltså sjukt på det sättet att det känns som det alldeles nyss var juli och jag hade semester och nu sitter jag här i min adventspyntade lägenhet. 2. Väldigt skönt/roligt/mysigt. Jag har verkligen kommit att gilla december. Så fort alla adventsljusstakar/stjärnor och övrigt belysning kom upp kändes det lite lättare i hjärtat. December är ett fint inslag i mörkret och för min något slitna själ. Jag har känt fler glimtar glädje de senaste dagarna än jag gjort på länge. Det känns fint.

Att vi dessutom fick snö till första advent och att den här snön nu ligger kvar kanske inte går under kategorin sjukt men ändå ovanligt för att vara här omkring och en del av mig njuter av att det är snö och riktigt vinter men jag skall ändå erkänna att det är lite segt att ge sig ut att ”springa” nu. Det är ett steg fram och två tillbaka och något löparsteg blir det sannerligen inte heller utan jag glider mest om kring, något som mina hälsenor inte tycker om, de börjar bli rätt sura nu och då har det bara gått 2 dagar. Min förhoppning är att hitta någon form av skottad runda i morgon så att det kan bli lite vettig vinterlöpning. Övervägde ett tag på dagens runda om jag skulle beställa ett par löparskor med dubb eller något men insåg sen att 1. Vi inter har den här typen av vintern allt för ofta. 2. Det här lilla löparäventyret snart är slut. Så jag får glatt (i dubbelbemärkelse) ta mig runt utan vidare tempo.

Jag vet inte om vi skall prata om min frånvaro här eller inte. Det känns som det enda jag skriver, utöver inlägg om böcker (tittar man tillbaka i arkivet de senaste månaderna skulle man kunna tro att detta är en bokblogg…), är att jag inte skriver så ofta och att jag gärna vill skriva mer. Det känns som jag skulle kunna spara texten och kopiera in i nästa inlägg. Det är ju inte roligt att läsa och faktiskt inte heller att skriva.

Grejen är ju den att jag gillar att skriva, jag tycker det är jätteroligt. Och jag tycker det är roligt att integrera med er som läser men jag vet inte, jag kämpar rätt mycket med mig själv just nu. Jag vet inte hur jag skall förklara det men varje gång jag börjar skriva något, berätta något om mig själv eller vad som händer så känner jag mig bara barnslig, som att jag behöver växa upp, tänka på ett annat sätt. Vara på ett annat sätt.

Och detta är en sån konstig känsla. För hur osäker jag än varit, hur orolig jag än varit vad andra tycker om mig så har jag ändå på något sätt känt mig trygg med ”det här är jag” och jag har varit villig att bjuda på mig själv. Jag har alltid gått den väg jag vill. Och nu sitter jag här med en känsla att jag behöver vara på något annat sätt. Och jag avskyr den tanken. För jag vet egentligen inte heller hur jag borde vara eller hur det ”förväntas” att jag skall vara, vad målet är. Men känslan är att jag sannerligen inte är rätt.

Nästa tanke som slår mig att jag nödvändigtvis inte behöver skriva om mig själv hela tiden eller det som händer med mig. Det går ju faktiskt att skriva om annat också. Men så inser jag, nej jag har inget annat skriva om. Jag är ingen expert på något speciellt som man kan skriva om och jag har alltid varit väldigt mån om inte bara kasta ur mig något som låter som kunskap men som jag faktiskt egentligen inte har utbildning i eller ja, riktig kunskap om. Så där försvinner den idén.

Och tillslut, när jag sitter där med alla de här tankarna så blir jag mest bara irriterad och lite arg. Kan jag inte bara få vara? Räcker det det inte med det andra som jag redan kämpar med? Ångest, huvudvärk, sjukdomsoro osv. Skall jag även behöva gå runt och kämpa med att jaga att vara något… som jag inte ens vet vad det är?

Sedan blir jag ytterligare lite mer irriterad mest för att jag inser att det är ingen som är mottagare av denna irritation. Det är ju egentligen bara mina tankar som grävt sig djupt in. Och då blir jag ännu mer irriterad och känner att nu får det faktiskt vara nog.

Så… det kanske är dags att göra lite uppror mot dessa tankar? Och det är december, en månad jag av erfarenhet vet att är enkel att skriva om. Jag brukar tycka det är roligt att skriva den här tiden om året. Varför inte slå ihop frustrationen och december till ett litet tankeuppror?

Jag kanske har varit lite för öppen nu, jag vet inte, men jag måste komma ur de här tankebanorna någon gång. Så hej december nu är det dags för tankeuppror.

Så vi hörs i morgon. Vi får se hur jag känner över allt det här då. Jag kanske har ångrat mig helt då.

Jag antar att det också är något att skriva om.

Kommentera